Blommor, ondska och självkritik i en salig röra.

Träffade Z för inte så länge sedan. Vi diskuterade lite om allt möjligt och jag kom fram till att jag har ett behov av att blogga om begreppet ondska.

Jag tror inte på ondska. Ondska förutsätter att det finns en medvetenhet, insikt och kapacitet till empati hos den som utför den onda handlingen. Handlingar kan vara fel, olyckliga och förfärliga för att inte säga horribla. Människor formas av sina erfarenheter och den kontext de befunnit sig i, de förutsättningar de haft - både genetiska och historiska - och kan därför i förlängningen inte klandras för de så kallade onda handlingar de utför. Handlingarna må vara hur förkastliga som helst, jag håller också med om att det behöver finnas straff för att försöka avskräcka de med moralisk och empatisk brist att begå brott, det är däremot inte lönt att gå och vara arg på och klandra människor som begår så kallade onda handlingar. De kan omöjligen ha den empati och den insikt som krävs för det. Ta Englamördaren, eller mannen som dödade ett litet barn samma dag som Anna Lind blev mördad. Människor som begår den typen av handlingar måste, i min mening, vara så pass psykiskt sjuka att de inte kan hållas ansvariga för sina handlingar. Om någonting så är det synd om dem som uppenbarligen behövt vård, men inte fått den, och därför begått handlingar som de troligtvis inte kommer att klara av att hantera om de väl blir friska. Skulle jag någonsin bli så sjuk att jag mördar någon, hoppas jag att jag aldrig får bli så frisk att jag inser vad jag gjort. Stackars pappan i Danmark som tog livet av sin dotter, när han glömde henne i bilen på vägen till arbetet. Onödiga tragedier, allihop.

Jag går och tror gott om mig själv. Klappar mig själv på axeln och tycker att jag är toppen, en god och snäll människa. Nehe. Häromdagen satt jag och tittade på folk på bussen och tänkte för mig själv, på fullaste allvar, "Oj, vad fet hon är. Vet hon om hur fet hon är? Vilken tur att jag inte är hon..." Jag skäms för att erkänna det, jag är verkligen så hemsk och förfärlig och ytlig. Skönt att jag åtminstone har vett att skämmas för det. Alltid något, det kanske finns hopp ändå.

Idag fick jag blommor! Finaste rosorna i alla möjliga olika färger. Mobbo X och Svägerskan har varit ihop ett långt tag nu, och tyckte att de ville tacka mig för att de träffats. De skulle ha träffats ändå, och troligen varit ihop idag oavsett vilket - men vem tackar nej till tjusigaste blommorna när man får dem? Inte jag iallafall :)

Har haft finbesök i helgen, ätit gott och spelat alfapet. Jag vann såklart! Middag hos päronen ikväll satt inte heller fel. Nästa händelse jag verkligen ser fram emot är att få träffa mr cc igen. Han är borta för länge för min smak. Nu får vi snart åtgärda detta innan vi bägge ser det som ett för stort problem...

Sovdags, vissa jobbar ju som sagt ;)

Livspusslet

Ingen har efterlyst mig, men jag antar helt fräckt att jag blir saknad när jag inte skriver på länge. Jag har inte grävt ner mig eller gått och gömt mig. Tvärtom har jag fixat det där jobbet jag hoppades att jag skulle kunna fixa. Tyvärr har det inneburit mycket resande och så pass långa dagar att jag den senaste tiden varit glad ifall jag har hunnit gå och lägga mig innan det varit dags att gå upp igen.

Min dotter börjar tro att jag är en smått mytisk figur. Ibland säger vi godnatt och godmorgon i samma konversation, vilket är en smula tragikomiskt såhär i efterhand. Kanske borde jag skaffa mig en hemma-man som kan sköta marktjänsten medan jag försörjer familjen? Tror att mr cc skulle gå med på det, men det får bli när jag tjänar bättre.

Tills dess består livet av att försöka pussla ihop hämtning och lämning av barn, hinna allt i sista minuten, bli minutiöst organiserad och vara konstant skärpt. Har bland annat blivit expert på att ordna matsäck till mig själv och tänka ut smarta lösningar åt lillan, eftersom jag aldrig vet när jag kommer hem i tid för att laga någon slags middag.

En dag i taget är det som gäller.

Julklappar

Igår pratade jag och mr cc om klappar. Han hade inte köpt något åt mig ännu, och visste inte alls vad han skulle fixa. Hade jag förresten någon idé om nåt litet i 200 kr-klassen?* Hur det nu gick till så slutade det med att han försökte förhandla med mig om storleken på julklappen.

"Jag tar ut dig på middag på fina restaurangen, det är mitt sista bud."

Vi skrattade gott i säkert en halvtimme. Frågan är om det var åt samma sak.

Flest julklappar går till lilltrollet såklart, för av någon anledning tror jag vart år att jag måste köpa tillräckligt åt henne för att täcka upp hela "klapp-behovet". Varför glömmer jag bort alla släktingar och vänner som självfallet vill handla åt snäckan? Lika överraskande varje år. Någon föreslog att jag borde lägga varje års överskottspresenter i en garderob och sedan låta henne öppna den när hon fyller 18; som ett slags tidskapsel. Kanske inte.

* Det hade han ju inte behövt tala om för mig, eller? När började man förresten att prata om vad klapparna kostar...det stör mig lite.

Halkan

Vad är det med folk här nere? Första dagen med minusgrader kommer alltid som en chock. Oj!!! Det är halt! Jag är förvånad, är du förvånad? Jag är förvånad! Till folkets försvar bör nämnas att de flesta faktiskt sänkte hastigheten lite. Antar att det beror på "skrapeffekten". Om första halkan kommer när man kan se att det är halt, dvs när rutorna måste skrapas, händer säkert färre olyckor. Iallafall jämfört med när halkan kommer som underkylt regn. Måste undersökas, kanske redan finns statistik på det. Förresten är jag ganska säker på att jag har skrivit om detta förut. Borde länka...kanske senare.

Tiden bara rinner iväg. En tenta ifrån examen nu och ingenting kommer att vara sig likt. Jobb eller vidare studier? Det beror på arbetsmarknaden och min jobbsökarförmåga.

Försenade nyheter: Mobbo X och Svägerskan (S) har flyttat ihop, i samma stad som jag bor i. Alla är glada; jag, lillan, mr cutey cute, min mamma...möjligen även mobbo X och S! Tänk bara vilken tid vi sparar in på färre relationer och kortare restid. Dessutom kan jag och mobbo X träffas även på våra respektives släkttillställningar. Smidigt :) Oanad mängd fördelar...jag är lyrisk!

Semestersammanfattning

En vecka hemma, en vecka på underbara Cypern och nu, tillsist, en vecka hemma igen :) Imorgon åker mr cc till jobb igen och jag får sakna honom som vanligt, men ikväll ligger han och värmer min säng.

Kort och gott: Fullkomligt ljuvligt!

Datorn tar också semester

Lagom till min och mr cc's semester, har min laptop fått för sig att en hårdvarukrasch är en god idé. Jag tycker att det var utmärkt timing, då kan den få vara hos datordoktorn medan jag och mr cc är iväg. Mr cc har tagit hit sin underbart snabba och fina dator, så vi behöver inte få abstinens.

Imorse beställde vi äntligen vår sista-minuten-resa till värmen! Finfint hotell med privat strand, all inclusive, bara han och jag, solen och vågorna. Åh vad det ska bli underbart :)

Vi hörs när vi hörs, hoppas ni har det gott sålänge =)

// Lycklig Chili

Semester med dottern

Detta året verkar min lilla familj* ha delad semester. Först har jag och dottern semester, sedan jag och mr cutey cute. Vi har mestadels tillbringat tiden med att försöka lära henne att simma, vilket ännu ej lyckats. Hon har åtminstone blivit av med sin tidigare skräck för vatten och är inte längre rädd för att doppa huvudet. Nåja, fem dagar till ska väl få den saken ur världen hoppas jag.

Förutom simträning har jag försökt att hitta på några utflyktsmål inärheten som kan ge trevliga sommarminnen åt små flickor. Bland annat involverar det besök på en temapark häromdagen*, en djurpark på tisdag samt en cirkus på onsdag. Jag har svårt att tänka mig att det är lika viktigt för barn som för vuxna att åka utomlands på semestern. De har ännu inte upptäckt allt fantastiskt och roligt som finns nästgårds, vilket vi nog inte heller har om jag ska vara helt ärlig. Mer ofta än sällan upptäcker jag nya smultronställen hemmavid, som jag tycker att jag borde sett tidigare...om jag inte vore så drabbad av tunnelseende och medias fixering på medelhavssemesterdrömmen.

Andra halvan av min semester ska tillbringas med mr cc på just medelhavssemester. Om det blir en drömsemester eller ej förmodar jag bestäms av priserna dagen innan avresa; sista minuten är grejen för oss heltenkelt.

Åter till disken =) Ciao!

* Jag kan inte minnas när jag började tänka på mr cc som familj. Undrar ibland hur han ser på saken, men å andra sidan är det ibland bättre att bara låta bli att överanalysera saker och ting. Mera ro i själen då.

** Medföljande, förutom jag och lilltrollet, var Mobbo X, Mobbo Y:s flickvän samt svägerskan (S). Alla verkade komma riktigt bra överens. Särskilt bra överens kom visst S och Mobbo X, eftersom båda så noga påpekade hur "jättetrevlig" den andre var. Jag kan ju inte annat än att hålla med, eftersom båda två är väldigt "jättetrevliga". :)

Semester på min balkong

Det sägs att man behöver minst tre veckors semester. Första veckan för att varva ner, andra veckan för att...hmm..jag minns inte exakt, men vila upp sig kanske? Tredje veckan ska man förbereda sig mentalt för att gå tillbaka till arbetet. Mitt i-landsproblem är att jag inte riktigt vet när jag kan vara ledig. Borde jag läsa till omtentorna hela sommaren för att vara säker på att hinna ikapp?

Fast vem försöker jag lura. Jag kommer inte läsa en enda rad eller räkna ett enda tal förrän efter min semester med mr cutey cute. Under semestern med dottern lär det knappast heller bli så mycket studerande. Jag ser framför mig timmar på stranden, sand mellan tårna och glass som måste ätas fortfort för att den smälter bort. Glad sommarflicka med små skrapsår på knäna från allt trädklättrande. Ta bort flisa ur finger. Blanda jordgubbssaft.

Allt det där andra kan vänta, för idag var första gången jag sov i solen på min balkong. Sova på balkongen behöver få mycket högre prioritet framöver. Snart nog blir det höst.

Lite om mycket

Sitter och skriver en hemtenta med inlämning om cirkus en vecka, med uppehåll bara för att se Sex and the City där Samantha får bröstcancerdiagnos. Suck. Min tid för undersökning är inte förrän i slutet av nästa månad. Ibland känner jag att det är lugnt, andra gånger får jag panik. Vad händer med mitt liv om jag har cancer? Frågan är inte om jag överlever, frågan är hur det påverkar...allt.

Mr cc är underbar. Han kanske inte friar precis, men han pratar om underredesbehandling till vår fina bil, ringer mig flera gånger om dagen och bara...ja, han är mr cc. Nu börjar jag snart lipa.

Mobbo X motiverar mig att börja träna igen. Han och hans söta kattbebisar kommer gärna till oss på besök. Gissa om det blir populärt hos lillan! Jag skulle gärna adoptera både bror och mjuka kissekatter. Då får jag åtminstone en vuxen till i huset på heltid och två små varma kärleksbollar som kan väcka mig om morgnarna med att trampa på mina ömma bröst, som bonus. Katterna alltså.

Fast det kanske är lika bra att mr cc jobbar som han gör. Skulle vi tröttna på varandra om vi bodde ihop på heltid? Jag vet inte. I mina fantasier gör vi inte det, men vad har de med verkligheten att göra? I mina fantasier är jag frisk, ung, smart och vacker i evighet. Amen.

Min dotter är hands down världens finaste, smartaste, coolaste unge. Nu ska jag gå och kolla på henne medan hon sover.

Något galen helg

Fredagen har jag inte så mycket att säga om, mer än att det var fantastiskt härligt att få hem mr cutey cute igen. Den första dagen försvinner alltid alldeles för snabbt, förmodligen för att den är superhärlig. Det fantastiska vädret gjorde sitt till.

Lördagen. Oj. Utekväll med mr ccs föredetta arbetskamrat och dennes kusin, plus tillhörande "crew". Förfest i en håla jag aldrig hört talas om förut. Fest mitt ute i ingenstans på ett ställe med förfärlig musik. Allt det där visste jag såklart redan innan jag satte foten där, men jag hade inte kunnat ana vidden av misären.

Först höll vi på att inte komma iväg, för att jag hade hittat på en massa saker vi skulle göra; sätta på skattemärke på bilen (jo, sånt kan ta tid), jippo ute hos päronen och sen packa en massa. Ja, för det duger inte att bara ha ett ombyte om man ska sova borta och sen gå iväg nånstans nästa dag. Det tar ett par timmar att köra dit vi skulle och vi kunde ju inte precis köra raka vägen dit själva. Som tur var ställde svägerskan, S, upp och skjutsade. Stackarn missade sina egna planer bara för att vi var försenade. Usch, stress gör mig mer förvirrad än vanligt*.

Väl på förfesten möts vi i dörren av en liten flicka på sisådär en fyra-fem år. "Jaha, barnvakten har inte kommit ännu" tänkte jag, helt felaktigt såklart. Barnvakten var redan där. Faktum var att förfesten var hemma hos en småbarnsfamilj, med en kompis på besök dessutom (fem år hon också tror jag). Mamman rökte inomhus och bredvid satt hennes gravida syster och rökte hon också. Folk svor, berättade slagsmålshistorier...och på väggarna hängde halvnakna bilder på sagda mor. Släpp ut mig. Lekte lite med barnen och försökte få tiden att gå medan vi väntade på att komma iväg. Kräv körkort för att få skaffa barn!

När vi väl kom dit började jag fylla på, för det fanns inte så mycket annat att göra. Folk runt omkring föregick gärna med gott exempel. I efterhand berättade mr cc att det fanns en hel del "prospects" där, tydligen vid vårt bord dessutom. Bara så ni ska få en idé om vad det handlar om så spelades det dansbandsmusik, jag tillbringade mesta delen av tiden med att hångla upp min pojkvän och pussade på och dansade med en annan killes tjej**. Något överförfriskad slutade natten, runt halv ett, med att jag knappt medvetet satte mig i bilen påväg hem och högljutt bad mr cc att sluta äta dillchips så att jag skulle slippa kräkas i vår bil. Jag klarar helt enkelt inte av alkohol i stora mängder längre. Note to self: Du har fyllt 30 och är praktiserande deltidsnykterist***!

Sen var det söndagen, ja. Nämnde jag att vi skulle på mr ccs släktings kalas på söndagen? Höhö. Minns inte riktigt hur jag kom i säng, men jag fick av mig kontaktlinser och lite grand av sminket åtminstone. Resten satt under ögat när jag vaknade för andra gången klockan halv åtta av att svärmor och svägerskan skulle ut med hästarna eller nåt. Sen hade jag precis somnat när mr cc fick för sig att det var trist att vara vaken ensam, eller någonting närbesläktat. Jag hade precis så ont i huvudet och mådde exakt så illa som ni kan föreställa er. Troligen värre. Försökte somna om, fick en katt i huvudet. Sen två katter trippandes över mina ömma bröst****. Det blev inte många timmars sömn den natten kan jag avslöja. Jag var ett veritabelt vrak. Fick i mig en banan och lite drickyoghurt innan det var dags att ge sig iväg på kalas med stora tjocka svärsläkten. Som genom ett under försvann den värsta bakfyllan i bilen på vägen dit och allting gick bra. Lyckades tillockmed äta av den goda maten som serverades.

Så. Det där var min något galna helg. Gonatt ;)


* Det ÄR faktiskt möjligt.

** Det var iallafall ganska trevligt, tyckte mr cc också!

*** Ja, vad heter det annars när man inte dricker till ordentligt mer än på sin höjd en gång i kvartalet?

**** PMS!

Dubbelt upp

Har haft en konstig trötthet i kroppen. Lyckas inte skaka av den, sover dåligt på nätterna. Har mått lite allmänt illa. Testar gerimax ginseng och shisan (med rosenrot och rysk rot och shisandra, vad det nu ska vara bra för), mest för att orka med att öppna ögonen. Går ett par olika kurser nu som alla behöver bli klara innan sommaren. Det blir inte riktigt dubbelt, mer som en-komma-sjuttiofem gånger heltid. Tycker att det räcker mer än väl och blir över dessutom. Längtar till semestern!

Föräldramöte och snart skolstart för lillan. Jag brukar inte skriva om hennes far särskilt ofta, men idag är jag lite extra trött. Jag är inte din sekreterare din tölp!!! Så, nu känns det genast bättre.

Vet inte varför jag tar på mig extra saker i skolan. Vet att jag är en av få "singelmammor" och bland de absolut yngsta föräldrarna i lillans klass. De andra är ju två föräldrar per barn, jag är garanterat inte två även om mr cutey cute är en pärla ibland*. En del där tycker allt att jag är lite märklig, det har jag fått höra av en tjej som ibland sitter barnvakt till både lillan och ett annat barn i klassen. Med risk för att låta barnslig: Orka liksom.

Balkongen har gått från skräphög till att vara ett fint litet ställe att fika eller sitta och läsa på. Mängder, mängder av blommor - fast mr cutey cute tycker vi borde hänga upp något på väggen också. Han köpte fina utemöbler till oss. Våra utemöbler. Vår bil. *smakar på det* Vår. Våra. Jag är lycklig.

Ps. Jag vet att jag inte läst eller kommenterat på ett tag. Kommentarer kan dröja ett tag, men jag ska börja läsa ikapp så smått - jag har inte glömt er :) Ds.


* Underbara underbara mr cc har både hämtat och lämnat och lekt extrapappa sista tiden. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Han har erbjudit sig, utan att jag alls har frågat. Det är bara så härligt och gulligt och omtänksamt och fint så jag vet inte vart jag ska bli av. Det finns hopp!

Nyheter från fronten

Meta, typ:
Det är inte precis som om jag inte haft något att skriva om, det har mest saknats tid. Faktiskt har de senaste dagarna varit toppen...utöver möjligen någon timme för lite sömn eller lite stress här och var. Jag retar mig på att jag inte har hunnit dammsuga än, fast det var inte det som var poängen. Om jag mår jättebra och är mitt uppe i fantastiskt härligt och relativt friktionsfritt men händelserikt liv har jag inte tid att stanna upp och tänka. Inte tid att skriva. Jag tror jag är såhär; väldigt mycket fokus på en sak, väldigt engagerad och intensiv och sedan tar det bara stopp i perioder.

Personligt pladder:
Varför är jag så intensiv vid fel tillfällen? Behövande och klängig när jag borde vara blasé eller åtminstone positiv och lätt att ha att göra med? Egoistisk och självcentrerad när jag borde tänka mer på andra? Varför ställer jag så enormt höga krav på mig själv, tror jag att jag är nåt slags helgon som står över alla andra och måste vara perfekt jämt? Hybris. Släpp ner håret, släpp kraven och tillåt dig själv att vara lycklig, kvinna. Sluta upp med att klänga och hålla fast vid bara för att du är så rädd att lyckan ska flyga sin kos genom första öppna fönster. Frisk luft har aldrig skadat någon, däremot kan man kvävas, försök att komma ihåg det. Note to self: Blogga inte osammanhängande, det är inte snällt mot stackarna som försöker läsa. Kanske dela upp inlägget i olika delar med rubriker? Bra idé, så kul att jag kom på den *fixar rubriker*.

Vardagssnack och mer pladder:
Födelsedagskalaset var en succé! Alla överlevde den helt vegetariska buffén, pajerna räckte trots att S inte dök upp* och jag lyckades undvika hjärtattack trots att Älvan varesig dök upp eller hörde av sig förrän sent på kvällen**. Jag fick så mycket saker så jag tänker inte ens försöka rabbla upp dem alla, personliga och fina presenter. Mr cutey cute överraskade som vanligt med att låtsas ge mig någonting litet och gulligt som visade sig vara någonting mer. Kan se fram emot en resa i sommar :) Ska villigt erkänna att jag blev lättad över att inte alla kom med så extravaganta gåvor, det vore helt omöjligt för mig att någonsin återgälda! Vad är det förresten med gåvor som gör mig knasig? De är svåra att tänka ut, ibland pinsamma att ta emot (särskilt stora, dyra saker) och jag är alltid så rädd att bjuda folk för att jag tror att de tror att jag förväntar mig en massa dyrt. Jag som bara vill att folk kommer på fest. Men jag är nog bara nojig som vanligt. S skulle säga att jag tänker för mycket. S skulle nog ha rätt. Nu är det dags för mig att sova.

Gonatt!

* Jag förlåter dig, särskilt efter den personliga och söta presenten. Men kortet, det ska du få igen för ;)

** Usch. Gör mig inte sådär orolig igen. Jag var så *tummen och pekfingret nästan helt ihop* nära att ringa polisen. *kramar om*

Glad Påsk!

Lillan har varit sjuk, så bloggandet har fått stå tillbaka lite som ni förstår. Nu mår hon bättre och allting är toppen! Ser faktiskt fram emot att måla lite ägg på lördag tillsammans med min mamma och dottern. Vädret är konstigt, ska tydligen bli snöstorm snart igen. Ändå håller vårkänslorna i sig, det är väl märkligt! Mr cutey cute har nog sällan varit så saknad som just nu, men det har nog sin förklaring i tidigare år då vi "alltid" blev ihop igen vid denna tiden.

Mera vardag till folket

Nu är det då dags för påsken. På förskolan har alla barnen pysslat, haft äggpickning, lyssnat på sagor om Jesus - utan att förstå varför, varit påskkärringar... Påskkärringar, ja. Här förutsätts det att varje förälder med självaktning plockar fram alldeles lagom för stora klänningen/kjolen i rätt brokighetsgrad och kan spöka ut barnen i sjaletter och söta små förkläden. Så näpet så. Men lillans klänning har hunnit bli för liten och hon kände sig inte alls särskilt fin i ersättningsklänningen. Barnen har hunnit lära sig att tråka varandra redan, såklart, det börjar på dagis. Den dagen blev inte så väldigt festlig för henne kan jag avslöja. Nå, det var väl inte så farligt. Inte värre än någon annan dag någon råkar ha på sig "fel" kläder. Usch.

Som jag nämnt tidigare har jag inga som helst planer på avancerat påskpyssel. Jag har varesig tid, råd, källarutrymme eller överdriven lust till dylika sysselsättningar. Snart är det dags för värsta hemska tentan, pengarna investeras i presenter och fest då lillan fyller år snart och jag ska ha stor baluns när jag fyller tredje nollan, källaren är sprängfylld med saker som ska läggas upp på tradera och jag vill mycket hellre använda den lilla tid jag får över till att promenera i den nya våren. Tack.

Mr cutey cute slipper alla påskbekymmer, han åker tillbaka till arbetet idag. Det är nog lagom med tiden han är hemma för ingen hinner tröttna och båda hinner längta. Idag är sista gången han träffar mig innan jag fyller 30...känns lite konstigt. Hur är man när man är 30?


Ps. ...och grodorna svarar? Ds.

Lycka kan vara...

Det kan vara många saker; Att komma hem och alla kläder i klädkammaren är sorterade, kategoriserade och de som ska säljas fotograferade. Klädkammargolvet är dammsuget och rent. Eller när mr cutey cute läser saga för lillan, visar henne kort-trick och kortspel och samtidigt lär henne att räkna addition/subtraktion på ett särdeles pedagogiskt sätt. Kanske att när dagen är slut se honom ligga och läsa med fundersam min och lillan sova sött i sin säng, alldeles bekymmerslös. Lycka kan också vara att fälla några tårar varje gång jag läser "Flickan med svavelstickorna".

Lycka kommer i många former, storlekar och förpackningar. Jag har tur som är medveten om den när den infinner sig.

Begreppet "Parsingel"

Inlägget inspirerat av Älvan, Å och otaliga andra som bloggar om relationer och de relativt nya i-landsproblem dessa för med sig. Jag har tidigare skrivit om hur lätt det är att bara lämna när det inte "passar längre". Nu tänkte jag gå in på att istället försöka diagnostisera min egen situation för att förhoppningsvis kunna bidra med någon liten insikt. Eller inte. Som jag nyligen konstaterade i ett nattligt samtal med Älvan finns det få saker som är svårare än att göra analyser där man själv är en del av ekvationen. Det finns få människor jag har så svårt att förstå mig på som mig själv. *ler*

Min relation med mr cutey cute skiljer sig från mina tidigare allvarliga förhållanden på ganska många plan. Vi lever skilda liv, vår relation är av karaktären "ad hoc", dvs något som hängs utanpå som tillägg till resten. Jag har ofta blivit förvånad och ställd av hans annorlunda inställning till tvåsamhet, men ändå kan jag se många fördelar, likaväl som nackdelar, för oss båda. Nu har vi varit tillsammans från och till i ett antal år, mer eller mindre exklusivt, nu i snart ett år i sträck.

Fördelar för oss båda är att eftersom vi har separata liv kommer en eventuell separation inte att drabba någon av oss lika hårt som den skulle göra ifall vi bodde ihop, bara hade gemensamma vänner osv. Dessutom ger det oss möjlighet att fritt och utan klagomål idka fritidssysselsättningar den andra är mindre intresserad av.

Nackdelen, åtminstone för min del, är att vi inte delar vardagen. Visst är det fint med helg och fest, lustfyllda möten och att allting är toppen jämt, men livet är inte så hela tiden. Bara att kunna ha någon att diskutera vardagen med är så mycket värt. Vännerna spelar en stor roll, nästan så att jag ibland tycker att jag har dem som partner mer än min pojkvän. Jag vågar be dem om hjälp och stöd på ett sätt som knappast är möjligt från mr cutey cute. Eller så är det det, men jag är feg.

Nu har någon företagsam människa myntat det nya begreppet "parsingel". Jag har en ambivalent inställning till detta. Å ena sidan har vi självständighet och personlig frihet, å andra sidan har vi tendensen till ytligare relationer vars lätthet att bryta innebär att den som behöver stöd knappt vågar be om det. Vi vågar inte vara så jobbiga och svåra längre, vilket i förlängningen kan drabba individer och således relationerna i sin tur väldigt hårt. Om vi inte ger allt av oss själva och inte heller får allt av den andre, hur ska vi då kunna få hela den fantastiska gemenskap och det partnerskap, det stöd i nöd och lust, som kommer av kompromisser och kamp minst lika mycket som av positiva händelser, glädje och kärlek. Om vi bara själva vill ha sockret och godiset, bara älska i lust, vad händer med oss då? Jag blir lite rädd, faktiskt.

Eftersom jag är vän av kommunikation i relationen har jag såklart delat med mig av mina synpunkter till mr cutey cute, som är underbar och fantastisk och vi försöker komma fram till en bra lösning för oss båda. Det där med kompromisser, alltså :)

"Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg"

End of rant / Chilin

Jobbsök och antiklimax

Igår var det full rulle på grund av anställningsintervjun idag. Gjorde ett test via nätet, fixade CVt med hjälp av kusin vitamin... Idag efter intervjun gick luften riktigt ur mig... inte ens en fika med Älvan kunde riktigt få mig pigg igen för ovanlighetens skull. Glad och pigg är inte samma sak :)

Inga papper påskrivna än...fick en vink om var lönen kan komma att landa (inte jättebra, men jag får överleva), något hopp om att det inte alls är omöjligt att jag får jobb när jag är klar och "hör av dig igen i sommar". Jaja. Det löser sig!

Blev sänkt av samtal med mr cutey cute idag. De senaste dagarna har jag klarat mig igenom mest av vetskapen att han snart kommer hem, jag har levt på det. Visar sig att hans planer skiljer sig lite från vad jag trodde. Han är bara här några timmar innan han åker "hem", sen får jag vänta en hel vecka och då får jag träffa honom i tre hela dar. Efter 12 dagar utan mig behöver han ensamtid, i en vecka. Visst, fint. Jag är van vid att vara ensam. Behöv mig inte då för sjutton.

Långa dagar

Mr cutey cute och jag har det bra. Det är svårt att riktigt förmedla må-bra-ha-det-bra-känslan, men ni fattar säkert. Lugnt och skönt, händelserikt och omväxlande på samma gång. Just nu är han inte här, vilket paradoxalt nog faktiskt passar bra. Svårt att få någonting vettigt gjort när han är ledig ;) Vi kommer ses till helgen igen. Skönt.

Skolan har arbetsmarknadsdagar idag och imorgon, vilket innebär bråda tider särskilt för de studenter som är i slutet av sin utbildning. Jag har inte förberett mig särskilt bra, inget utskrivet eller ens uppdaterat CV, ingen anmälan till kontaktsamtal med företagen... vet inte vad jag ska ha på mig eller vilka företag jag borde prata med. Meh. Jaja, spontanitet är en av mina starka sidor! (Den som garvar får stryk!)

Idag har jag alltså femtioelva saker att göra. Lillan ska nämligen sova över hos min mor och sedan sova hos en väninna imorgon, därför behövs det packas. Kläder, hygienartiklar, böcker, gosedjur... Själv vet jag inte riktigt var jag ska sova de följande nätterna. Inatt blir det troligtvis hemma. Imorgon kanske hos en väninna i stan eller hos mr cutey cute. Det sistnämnda mindre troligt men ack så lockande!

Vid närmare eftertanke vet jag knappt ens vad jag vill jobba med. Anledningen till det är att jag är av den fasta övertygelsen att arbetsbeskrivningar sällan berättar särdeles mycket om hur det enskilda jobbet är utformat, och att testa är bästa sättet att veta ifall man vill arbeta med det. Det skiljer sig dessutom så mycket mellan olika företag. Huvudsaken är att jag får frihet under ansvar, inflytande som motsvarar ansvaret och får arbeta med någonting som någorlunda motsvarar något av de områden jag studerat inom. Företagsetik är förstås också avgörande. Miljö- och personalvård är oerhört viktiga aspekter för mig. Det är ganska brett, inser jag. Nu vet jag att jag kunde varit mer lite specifik, men de som vet vad jag läser och har läst vet, ni andra har ju ingen nytta av den informationen :)

Att testa olika typer av arbeten vid olika arbetsplatser hänger nära ihop med att jobba på uthyrningsföretag. Därför tror jag att det blir min första anhalt, men därmed inte sagt att jag inte kan tänka mig någonting annat ifall tillfället uppenbarar sig.

Morgongröt och kaffe, sedan upp upp och IVÄG!

Alla hjärtans dag

Dottern vaknade sprudlande glad i morse.

"Mamma, vad har du köpt till mig?"

"Öhhh..va?"

"Ja, det är alla hjärtans dag! Då ska mammor ge sina barn presenter för att de älskar dem. Vet du väl!"

Ännu en kommersiell-högtidswannabe. Det har varit på gång ett tag. Jag har bestämt mig för att skippa ilskan mot gratulationskorts- och blomsterförsäljarnas list och bara koppla av. Dagen blir vad man gör den till! Nå, jag har ordnat med en ask choklad till pojkvännen och ett litet kort. Absolut inget "jag älskar dig"-kort, nej nej! Det fick bli ett "Jag tycker om dig"-kort, mest för att han är så löjligt fixerad vid petitesser som ordval. Det viktiga för honom är inte hur saker och ting ÄR. Det viktiga för honom är hur man säger det, och då helst utan några som helst snuttepluttegulliga uttryck. Kärlek. BAH! Kanske är det därför detta är första året vi faktiskt är tillsammans i februari. Tål att tänkas på ;)

Dottern, däremot, förväntar sig glittrigt sockersöta kort med mängder av hjärtan på. Hon tröttnar heller aldrig på att höra hur mamma älskar henne mest i hela världen. Blir nog ett sött kort till henne och en liten blomma ändå, bara för att hon uppskattar det så mycket. Gullungen!

Hittade småtrevliga recept på aftonbladet. Kanske det blir någonting inspirerat av det på lördagen. Grattis på födelsedagen farfar, i din himmel. Glad alla hjärtans dag!

Ps. Har du ingen hjärtevän har du bergis vänner du älskar. Singeltjejer förenen eder och laga god mat till varandra idag :) Ds.

Edit: Det ringde på dörren. Fick ta emot en fin bukett av liten springpojke. Vackra blommor i olika lila nyanser - min favoritfärg! På fina kortet stod att läsa: "Du blev nog förvånad! Bara för att jag tycker om dig! Pusssss" Gissa om jag blev glad :) Fast ännu gladare blir jag imorgon, när han kommer hem!

Chilin och karlarna

Innan jag och lillan resten till mobbo X så var Läkaren här på besök. Vid detta besök råkade han glömma kvar sina träningskläder, och det bestämdes att han vid första tillfälle denna veckan skulle hämta upp dem. Självfallet var det underförstått att vi skulle passa på att umgås lite grand också, det var ju så trevligt sist! Tillfället infann sig igår. Vi skulle träffas och prata strunt en stund efter lillans läggdags. Tyvärr hade jag, på grund av orsaker som går att läsa här, blivit väldigt upprörd. Jag bestämde mig således för att ringa och avboka sagda besök. Detta visade sig omöjligt då Läkaren glömt sin mobiltelefon hemma. Alltså dök han upp mitt i min gråtattack...

Av någon outgrundlig anledning finns det karlar här i världen som tror att en kvinna som gråter helst av allt i hela världen vill ha sex. Varför då? Nåväl. Jag är inte upprörd och känner mig inte kränkt. Kan inte ens påstå att jag är särdeles förvånad, men jag fann det ansträngande att utöver mitt redan upprörda stadium nödgas avsluta Läkarens besök smidigast möjligt så att han inte förlorade ansiktet och jag inte förlorade hedern. Jag är i ett förhållande, faktiskt, ett jag försöker hålla vid liv och är intresserad av att se en fortsättning på. Lång fortsättning, tack. Där inkluderas inga snedsteg, Läkare eller ej.

Jag kom upp från golvet utan några värre skador än rufsigt hår, tungan är utopererad ur örat och jag måste säga att jag är nöjd med mig själv. Har ingenting att skämmas över och har ordnat så att han inte har svårt att träffa mig igen. Jag är BÄST. Sådetså.

Men allvarligt talat. Vissa karlar, alltså!