L-word

På vardagskvällarna, och på de ovanliga helgkvällar då varesig dottern eller mr cutey cute är hemma, hyr jag romantiska komedier och dricker rödvin. Ibland är jag ensam, ibland tittar jag med en tjejkompis. Oftast är de lätta att förutse. De slutar alltid lyckligt och oerhört romantiskt.

Ibland, som ikväll, undrar jag varför jag tittar på romantiska snyftkomedier. Är inte de mest till för singlarna? Kanske jag saknar romantiken, fast mr cc är fin på så många sätt. Visst gör han goda försök, köper blommor för att göra mig glad eller säger "älskling" ibland. Tyvärr är han snabb att påpeka att det bara är för min skull. För att jag ska bli glad, inte för att han egentligen menar det, eller? Det är väldigt, väldigt sällan som han yttrar L-ordet och då alltid med ett äcklat uttryck. Usch, kärlek! Som om han gick i förskolan fortfarande, ni minns den tiden då tjejerna fortfarande jagade killarna med pussar och killarna ännu inte drabbats av hormonchocken i tonåren. Jag tror ju att han älskar mig ändå, men jag kan inte hjälpa det om jag saknar romantiken.

Om han älskar mig, varför är då ordet så laddat och svårt? Efter tre år börjar jag undra lite. Over and out.

Begreppet "Parsingel"

Inlägget inspirerat av Älvan, Å och otaliga andra som bloggar om relationer och de relativt nya i-landsproblem dessa för med sig. Jag har tidigare skrivit om hur lätt det är att bara lämna när det inte "passar längre". Nu tänkte jag gå in på att istället försöka diagnostisera min egen situation för att förhoppningsvis kunna bidra med någon liten insikt. Eller inte. Som jag nyligen konstaterade i ett nattligt samtal med Älvan finns det få saker som är svårare än att göra analyser där man själv är en del av ekvationen. Det finns få människor jag har så svårt att förstå mig på som mig själv. *ler*

Min relation med mr cutey cute skiljer sig från mina tidigare allvarliga förhållanden på ganska många plan. Vi lever skilda liv, vår relation är av karaktären "ad hoc", dvs något som hängs utanpå som tillägg till resten. Jag har ofta blivit förvånad och ställd av hans annorlunda inställning till tvåsamhet, men ändå kan jag se många fördelar, likaväl som nackdelar, för oss båda. Nu har vi varit tillsammans från och till i ett antal år, mer eller mindre exklusivt, nu i snart ett år i sträck.

Fördelar för oss båda är att eftersom vi har separata liv kommer en eventuell separation inte att drabba någon av oss lika hårt som den skulle göra ifall vi bodde ihop, bara hade gemensamma vänner osv. Dessutom ger det oss möjlighet att fritt och utan klagomål idka fritidssysselsättningar den andra är mindre intresserad av.

Nackdelen, åtminstone för min del, är att vi inte delar vardagen. Visst är det fint med helg och fest, lustfyllda möten och att allting är toppen jämt, men livet är inte så hela tiden. Bara att kunna ha någon att diskutera vardagen med är så mycket värt. Vännerna spelar en stor roll, nästan så att jag ibland tycker att jag har dem som partner mer än min pojkvän. Jag vågar be dem om hjälp och stöd på ett sätt som knappast är möjligt från mr cutey cute. Eller så är det det, men jag är feg.

Nu har någon företagsam människa myntat det nya begreppet "parsingel". Jag har en ambivalent inställning till detta. Å ena sidan har vi självständighet och personlig frihet, å andra sidan har vi tendensen till ytligare relationer vars lätthet att bryta innebär att den som behöver stöd knappt vågar be om det. Vi vågar inte vara så jobbiga och svåra längre, vilket i förlängningen kan drabba individer och således relationerna i sin tur väldigt hårt. Om vi inte ger allt av oss själva och inte heller får allt av den andre, hur ska vi då kunna få hela den fantastiska gemenskap och det partnerskap, det stöd i nöd och lust, som kommer av kompromisser och kamp minst lika mycket som av positiva händelser, glädje och kärlek. Om vi bara själva vill ha sockret och godiset, bara älska i lust, vad händer med oss då? Jag blir lite rädd, faktiskt.

Eftersom jag är vän av kommunikation i relationen har jag såklart delat med mig av mina synpunkter till mr cutey cute, som är underbar och fantastisk och vi försöker komma fram till en bra lösning för oss båda. Det där med kompromisser, alltså :)

"Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg"

End of rant / Chilin

Vänskap igen

Jag är en långt ifrån perfekt vän. Min uppmärksamhet är tillfällig och ofta oerhört fokuserad på ett fåtal åt gången. Inte en chans att jag lyckas bolla femtielva människors privatliv i min lilla skalle på samma gång. Däremot slutar jag aldrig att bry mig om alla vänner, även de jag inte pratar med just nu! Skulle någon kris inträffa vill jag genast höra om det - inga nyheter är goda nyheter - så rycker jag genast ut i brandkårsstil. Ytliga relationer hör inte hemma i mitt liv, utom möjligen sådana som har med arbete eller studier att göra. Det är i vart fall inte den sorten jag pratar om, utan den där vännerna mer blivit som en utökad del av familjen*.

Kombinationen en(s)a(m)stående, studerande samt boende i en gudsförgäten avkrok är förödande för de flesta typer av ytliga relationer. Faktiskt för de flesta relationer överhuvudtaget. Det är ytterst få, välsignade människor som klarar av att vara vän med någon som sällan (läs: once in a blue moon) tackar ja till bjudningar, sällan (läs: en gång vart tionde år) bjuder igen och aldrig (verkligen aldrig, inte ens före studier och barn) minns deras födelsedag**. Det krävs ett stort mått förståelse och tålamod, minst sagt.

En sak jag är bra på är att planera in fika och lunch varenda ledig stund. Nej, det är inte ofta. Numera känns dessutom tiden annorlunda...kom på mig själv med att fundera över vad jag ska göra nästa nyår och vart jag kan tänka mig att åka sommaren 2009. Flämt!

Till dig som orkat läsa såhär långt: Du har potential, eller åtminstone uthålligheten och tålamodet som krävs för att vara vän med mig. Tack för din tid, kom snart tillbaka och bli inte ledsen när jag inte minns din födelsedag är du snäll. Jag är glad om jag minns när min nästa tvättid är och inte dubbelbokar föräldrasamtalet med tandläkartiden. När klippte jag mig förresten senast? Hinner jag handla efter jag hämtat dottern eller hade jag bokat in något annat och bör ta det imorgon istället? Suck.

Dåligt samvete för att jag inte hör av mig tillräckligt ofta? Check! Å andra sidan vet jag ju att jag gör så gott jag kan efter de förutsättningar jag har. Dottern, familjen och skolan måste prioriteras - i precis den ordningen. Resten tar jag efter hand, ifall det skulle finnas en minut över.

Gonatt :)


* Ja, jag har skrivit om det innan. Nej, jag orkar inte leta reda på inlägget och länka, jag är nämligen obönhörligt lat. Ok ok tjata inte. Här är det. Se, det var inte så viktigt =)

** Vill du bli ihågkommen är det bara att göra som jag alltid gör. Ring upp folk ungefär 1-2 veckor innan den stora dagen och prata vitt och brett om dina partyplaner/avsaknaden av dem/åldersnojor/vadsomhelst. Andra tips är att diskutera ifall du hade varit en bättre människa om du istället för, säg Vädur, blivit född någon dag tidigare och fötts till, i detta fallet, Fisk. Det måste inte vara meningsfullt, huvudsaken är att det tipsar om den förestående storhelgen. Jag lovar, det ökar mängden gratulations-sms och du får känna dig superviktigast och mest älskad i världen ;)

Hemligheten vi egentligen alla vet

Inlägget är inspirerat av Ås inlägg om Mr Bigshot.

Det är sjukt lätt att ge upp en relation när den börjat gå i gamla spår. Man börjar skylla ifrån sig på den andre, h*n har blivit så tråkig och disträ på sista tiden, h*n har slutat bry sig om sitt utseende, h*n har slutat anstränga sig i sängen osv osv. Ibland är det svårt att se kopplingen till sig själv. För visst är det så att när den ena ger upp smittar det av sig på den andre? Eller också kanske båda ger upp samtidigt. Det är lättare att bli charmad av någon som är singel, som i likhet med Ms40+ inte kan vara någon Schlumpadinka dvs inte gå till gymmet utan att fixa håret eftersom det kan få span att titta åt något annat håll. Det gäller män i lika hög grad som kvinnor.

Man glömmer att det är så det börjar för vi har kort minne. Egentligen har vi redan det vi vill ha, det vi letar efter när vi åter börjar titta efter fräschingen med stort F. Det blir ett felslut som kan kosta väldigt mycket mer än det smakar. Dessutom alldeles onödigt, när det finns helt andra grepp att ta till när vardagen börjar bli lite för grå, lite för trist, lite för vanlig.

Det enda som krävs är att vi tar ansvar för vår egen njutning, vår egen lycka. Testar att vara lite gladare och lite mer på. Se vad det får för reaktion från din partner! Är du positiv, fräsch och spännande lite då och då blir h*n genast attraktivare för dig igen. Jag utmanar dig att prova det nästa gång du tror att lösningen är att gå över ån efter vatten.

För den som behöver lite inspiration till aktiviteter att lysa upp vardagen med sin partner med, utan det ska behöva kosta skjortan, har jag hittat det här.

Ytlighet

Man känner andra som man känner sig själv. Det låter enkelt, men det kan lätt komplicera saker och ting. Exempelvis om du själv har djup, bryr dig om andras känslor samt tar hänsyn och råkar träffa på någon som är ytlig och saknar empati. Det tar nämligen ett bra tag innan insikten kommer - kan det vara så - på riktigt - att det inte finns något djup eller någon omtanke? Chock! Sen känner man sig inte särskilt intelligent längre. Hur kunde jag vara så korkad? Ändå, trots insikten, lever hoppet. Man vill så gärna att allting ska vara ett stort missförstånd, för då kan man fortsätta att vara någorlunda smart och ändå tycka om människan i fråga.

Det är svårt att erkänna för sig själv att man haft fel, men som tur är tenderar den ytliga sortens människa att överbevisa oss om och om igen. På så vis är det lättare att ta farväl.

Kruxet med kärlek

Det svåra är inte att hitta någon att bli kär i, eller ens någon som blir kär i dig. Kruxet, det verkligt kluriga, är att det helst ska hända samtidigt.

Vad är oddsen för att det ska hända? Ungefär samma som att blixten ska slå ner, kanske? Det skulle åtminstone förklara varför man brukar använda blixten som metafor för hur det känns när man blev "blixtförälskad". I can feel one of those moods coming on. Bäst att sätta sig i soffan, se på romantisk komedi och dricka ett gott glas vin.

Respekt

Eftersom jag nosade på ämnet trohet i förra inlägget kan det vara på sin plats att diskutera även respekt inom relationen. Trohet, dvs att hålla överenskomna (sexuella?) gränser, är en naturlig del av det förstås. Respekt är någonting större.

Ett ganska populärt sätt att definiera respekt är genom att berätta vad det inte är. Exempelvis så är det inte respektfullt att avslöja förhållandeinterna (ja, man kan skriva så, jag gjorde det just) hemligheter och svagheter. Om min kille har svårt att få stånd lär det vara respektlöst att sprida ut det till allmänheten. Var går gränsen? Får jag berätta det för min bästis? Kan jag nämna det i förbigående på fyllefesten till min föredetta klasskamrat?

Att lura sin partner på olika sätt kan inte heller betraktas som respektfullt. Här kommer också tilliten in. Vad som räknas som lögn (vit eller grå eller svart) är relativt individuellt och det kan vara nog så viktigt att vara säker på att man använder ungefär samma måttstock som sin tilltänkte partner. I annat fall kommer tilliten att få sig en törn, förr eller senare.

Ömsesidig respekt och tillit är basen för ett sunt och långlivat förhållande. Behandlar någon part den andre respektlöst eller sviker tilliten är det svårt att reparera och kan få till konsekvens att förhållandet ganska snart havererar.

The End?

Trohet

Jag vill börja med att parafrasera en klok man: Det du gör, men inte skulle göra om din partner var närvarande, är otrohet. Vid närmare anblick synes detta mig något förenklat och lite smått löjligt. Det är trots allt inte alla som känner sig bekväma med att bajsa i samma rum som sin partner, men inte skulle vi kalla det otrohet. Låt oss ignorera de mer triviala detaljerna och istället gå in på väsentligheterna.

Idag läste jag ett inlägg av en av mina favoritbloggare, MrsTake, där hon bland annat skriver om bekräftelsebehovet hos könen och undrar om vi hanterar trohetslöften olika. Jag tror att det är som så; den som är notoriskt otrogen har låg självkänsla (gott självförtroende dock?) och söker bekräftelse. Låt mig också få gå emot strömmen och säga att detta inte alls är ett manligt fenomen. Kvinnor kanske bara är bättre på att dölja det, eller också är det sociala och kulturella strukturer som gör att vi måste göra det i tysthet medan männen "tillåts" eller uppmuntras skryta om det. Skulle kunna skriva spaltmeter om förväntningar på kvinnor resp män och vad det gör med nivån av upplevd skuld, men jag orkar helt enkelt inte. Det känns dessutom som någonting någon annan redan skrivit, och det bra mycket bättre än jag förmår.

Jag klänger mig förtvivlat fast vid Behandla andra så som du skulle vilja att de behandlade dig ifall du var i samma situation (knåpade ihop det där själv, faktiskt). Misstänker att jag när en fåfäng förhoppning om att det finns fler som tänker så. Då får det vara på det viset, eftersom jag verkar må bra av det.

Respektera dig själv. Du ska se att det bara går om du respekterar andra och beter dig efter bästa förmåga. Tyvärr är det, som min härliga väninna M säger, inte alla som besitter tillräcklig insikt eller empati för att vara kapabla att bete sig som folk.

Projicering

Vissa saker får mening bara genom sin kontext. Jag säger en hel del kloka saker, viktiga saker, som blir meningslösa om man rycker dem ur sitt sammanhang. Det är oerhört frustrerande när jag senare försöker klura ut vad det egentligen var jag sa, sammanfattat i ett par ord. No such luck. Det kanske går att få till en snygg analogi... jag kanske kan säga att det är som att försöka uppleva en skog genom att nämna några individuella träd.

Idag sa jag iallafall en hel del klokt. Teman: Leva sitt liv genom andra, samt projicering av sin egen kärlek till sig själv på andra så att den på så vis får legitimitet. Jag är ganska säker på att jag sa några bra saker på ämnet vänskap också. Lojalitet och verklighet. Nu är jag trött =)

Tenta imorgon (idag). Undrar om jag ska sova den där timmen man måste sitta kvar?