Blommor, ondska och självkritik i en salig röra.

Träffade Z för inte så länge sedan. Vi diskuterade lite om allt möjligt och jag kom fram till att jag har ett behov av att blogga om begreppet ondska.

Jag tror inte på ondska. Ondska förutsätter att det finns en medvetenhet, insikt och kapacitet till empati hos den som utför den onda handlingen. Handlingar kan vara fel, olyckliga och förfärliga för att inte säga horribla. Människor formas av sina erfarenheter och den kontext de befunnit sig i, de förutsättningar de haft - både genetiska och historiska - och kan därför i förlängningen inte klandras för de så kallade onda handlingar de utför. Handlingarna må vara hur förkastliga som helst, jag håller också med om att det behöver finnas straff för att försöka avskräcka de med moralisk och empatisk brist att begå brott, det är däremot inte lönt att gå och vara arg på och klandra människor som begår så kallade onda handlingar. De kan omöjligen ha den empati och den insikt som krävs för det. Ta Englamördaren, eller mannen som dödade ett litet barn samma dag som Anna Lind blev mördad. Människor som begår den typen av handlingar måste, i min mening, vara så pass psykiskt sjuka att de inte kan hållas ansvariga för sina handlingar. Om någonting så är det synd om dem som uppenbarligen behövt vård, men inte fått den, och därför begått handlingar som de troligtvis inte kommer att klara av att hantera om de väl blir friska. Skulle jag någonsin bli så sjuk att jag mördar någon, hoppas jag att jag aldrig får bli så frisk att jag inser vad jag gjort. Stackars pappan i Danmark som tog livet av sin dotter, när han glömde henne i bilen på vägen till arbetet. Onödiga tragedier, allihop.

Jag går och tror gott om mig själv. Klappar mig själv på axeln och tycker att jag är toppen, en god och snäll människa. Nehe. Häromdagen satt jag och tittade på folk på bussen och tänkte för mig själv, på fullaste allvar, "Oj, vad fet hon är. Vet hon om hur fet hon är? Vilken tur att jag inte är hon..." Jag skäms för att erkänna det, jag är verkligen så hemsk och förfärlig och ytlig. Skönt att jag åtminstone har vett att skämmas för det. Alltid något, det kanske finns hopp ändå.

Idag fick jag blommor! Finaste rosorna i alla möjliga olika färger. Mobbo X och Svägerskan har varit ihop ett långt tag nu, och tyckte att de ville tacka mig för att de träffats. De skulle ha träffats ändå, och troligen varit ihop idag oavsett vilket - men vem tackar nej till tjusigaste blommorna när man får dem? Inte jag iallafall :)

Har haft finbesök i helgen, ätit gott och spelat alfapet. Jag vann såklart! Middag hos päronen ikväll satt inte heller fel. Nästa händelse jag verkligen ser fram emot är att få träffa mr cc igen. Han är borta för länge för min smak. Nu får vi snart åtgärda detta innan vi bägge ser det som ett för stort problem...

Sovdags, vissa jobbar ju som sagt ;)

Reinfeldts svammel - mer finanstrams

Nu blommar löken, och då menar jag inte hyacint och amaryllis. I vanliga fall kan jag tycka att alliansen gör ett jämförelsevis bra jobb, men idag blir jag lite tjurig på dem. Nu ska vi tydligen dra vår del av lasset genom att köpa svenskt i jul. Man får alltså tänka sig för extra noga när man planerar inköpen. Man ska inte få julklappar som det står "Made in china" på, säger Reinfeldt, för då har man inte gjort mycket för att säkra jobben i Sverige anser han. Är det verkligen på det lilla viset?

Jag är den första att erkänna att det är bra med färre transporter, närproducerat och närodlat. För miljön och i förlängningen för en hållbar ekonomisk utveckling. Däremot vill jag inte alls påstå att det inte nyttar någonting till att handla importerat för ekonomin på kort och medellång sikt. Ska handeln, och därmed alla dess anställda, överleva så måste vi köpa även importerade produkter. Tror Reinfeldt att bil- och byggsektorerna blir gladare av att vi köper en svensk spa-weekend eller biobiljetter i julklapp till varandra?

Men vad kan vi då göra för att bidra till svensk ekonomi? Jag har ett handfast tips; låt bli att handla på nätet eller se åtminstone till att företaget är situerat och skatteskyldigt i Sverige. Åk inte utomlands för att julshoppa. Ha en buffert, men lägg inte onödigt mycket pengar på hög. Pengar som står stilla gör ingenting för ekonomin alls.

I artikeln nämns också att Reinfeldt anser att det inte alls vore bra med extra transfereringar till exempelvis studerande och barnfamiljer inför jul. Jag må vara hur partisk som helst, men jag ser inte att det skulle bli ett problem. Han påstår att vi då skulle få lida av neddragningar senare. Nu undrar jag; vem konsumerar mest på marginalen? Låginkomsttagare eller de med stora hus (som kommer att kunna dra mest nytta av det nya rotavdraget och därmed få mer pengar över). Gissa! Inte är det rike knösus som konsumerar mest. De pengar som går till de resursfattigaste kommer in i systemet fortare, vilket ger multiplikatoreffekter som vida överstiger de som rotavdragen kommer att skapa. Mer pengar som skvalpar runt* ger fler och tryggare jobb, ger staten bättre ekonomi i det långa loppet och gör varenda människa glad.


* dvs köp -> företag betalar ut lön och behåller anställda -> skatt till de offentliga utgifterna -> löntagarna konsumerar och betalar skatt -> runt, runt i systemet igen

Finanstrams

Vi har ingen kris i Sverige. Nog är det trist att förlora jobbet, men så vitt jag vet har ingen tvingat någon att ta dyrare lån än de klarar av vid arbetslöshet. De enda de är synd om är de som redan har små marginaler, inte tar utlandssemester varje år eller har två bilar och bor i en liten hyresrätt. Jag är inte en av dem, alltså är det inte alls synd om mig. Utlandssemester är ingen mänsklig rättighet, inte heller att ha en stor och dyr villa eller köpa märkeskläder och 2000kr-julklappar. De som klagar högst verkar vara de som haft mest pengar till att börja med. Märkligt är det att höra hur svårt det är att klara sig på "lite" pengar - och så har de två inkomster, var och en större än jag någonsin haft. Visst kan jag ha åsikter om min egen situation, där studier inte ger rätt till någon ersättning från samhället ifall man inte lyckas få arbete direkt efteråt. Jo, socialbidrag finns, men det är så pass stigmatiserande att jag skulle sky det värre än pesten. Tänk, så ärlig jag är. Det är förstås inte synd om mig, jag är bortskämd med att bo i konsumtionssamhället.


Buhu, vi tvingades gå ur a-kassan/facket för att regeringen höjde avgiften. Glöm det. Bortskämda konsumtionsmonster, kapitalistslavar! Påstå inte att ni inte visste konsekvenserna av att inte vara försäkrad, försök inte få mig att tycka synd om er. Livet är orättvist? Varför skulle det vara så förvånande, kan man undra. Vi har haft informationen och kunnat handla därefter. Vi vet att det inte finns någon gratis lunch, att politiker inte alltid säger hela sanningen, att företag är vinstdrivande och kallhjärtade. Tycka synd om? Tillåt mig ett elakt hånskratt.

Börsen bara går ner och ner, mina fonder! Mina aktier! Min pension! Lägg av. Antingen har man gjort sunda placeringar, alltså investerat pengar man inte har behov av för ett par år framåt och är beredd att förlora, eller också får man skylla sig själv. De som ska gå i pension snart kanske gnäller mest av allt? Det skulle ni ha tänkt på, för i alla råd jag läst står det att ju närmare pensionen man är desto mer ska placeras i räntebärande (riskfria) papper. Sådetså. Tugga och svälj.

Är jag elak? Jag kan vara elak, för jag vet att ingen behöver svälta, frysa ihjäl eller avstå från vård på grund av den så kallade finanskrisen här i Sverige. De som redan gör det gör det inte av finanstramsskäl. Wake up and smell the coffee.

Typiskt om strejken

Jag sympatiserar med sjuksköterskestrejken, och även med tredje man som drabbas av den eftersom jag är tredje man. Mina knutor i bröstet väntar snällt på att de får högre lön. Hoppas det blir snart.

Våldtäkt handlar inte om sex II

Malin Wollin har retat upp sig på temat från gårdagens inlägg. Det kommer troligen bli en följetong eftersom hon inte kommer till poängen riktigt. Faktum är att den största andelen våldtäkter sker, inte ute på lördagsnätterna på väg hem från krogen som man kanske tror, utan inomhus och allra oftast av en känd gärningsman. Vet folk om att våldtäkt inom äktenskapet är kriminaliserat sedan 1965? Innan dess hade alltså en man rätt att ta sin fru med våld. Inte förrän det blev skillnad på att ha samlag och att bli tvingad till förnedring och integritetskränkande behandling kunde vi alltså få en lag mot våldtäkt inom äktenskapet.

Kom inte och säg att en tjej med kort kjol vill bli våldtagen. Hon kanske vill ha sex, men hon har rätt att välja med vem, när och hur. Basta.

Våldtäkt handlar inte om sex

Våldtäkt är förvillande likt en sexuell handling. Faktiskt så lik att människor misstar sig, och innerst inne tycker att "den där tjejen* borde haft vett att inte gå klädd sådär" eller "hånglade hon upp honom innan så visste hon väl vad hon gav sig in på". Ingen är förvånad, detta är en frekvent förekommande syn, och de som inser hur fel detta låter och hur galet det blir när man skuldbelägger offret försöker frenetiskt få upp frågan, belysa den och få andra att inse att det inte alls är offrets fel. Tyvärr verkar det inte gå fram, när var femte ung anser att kvinnan i vissa situationer får "skylla sig själv". Varenda människa inser ju att vissa beteenden är behäftade med risk! Klär jag av mig naken på stan mitt i natten och i det värsta området är det säkert att likställa med att be om det. Gå i fel område vid fel tidpunkt med fel attityd, så är det samma sak som att begå självmord. Eller? Våld anses ju kunna provoceras, så varför inte våldtäkt?

En stor del av problematiken ligger i hur vi ser på våldtäkt som handling, samt hur det definieras i svensk (och internationell) rätt. Kort sagt är våldtäkt enligt svensk lag att man med vilje (uppsåt) använder våld eller hot om våld för att tilltvinga sig samlag. Varför är då detta problematiskt?

Jag skrev i rubriken att det inte handlar om sex. En kvinna kan klä sig utmanande, hångla upp någon och gå hem till honom i syftet att ha sex - och ändå bli våldtagen! Sätt er själva i situationen om det är svårt att förstå. Vissa saker kanske du inte vill gå med på att göra, du kanske inte har lust att göra saker i en viss takt, eller du kanske inser att om vissa saker stoppas in för snabbt på något ställe riskerar du att gå sönder. Ska det vara okej att göra vad som helst med dig bara för att du ville göra någon del av sakerna?

Män våldtar inte för att de är kåta, inte i första hand. Det finns mängder med böcker på området.

"Förövare beskriver ofta sig själva som maktlösa och att de upplever känslor av vanmakt något som till slut måste få utlopp vilket i de här fallen handlar om våldtäkter." (Kwarnmark, E., & Tidefors Andersson, I. (1999). Förövarpsykologi. s 66-67 Stockholm: Natur och Kulturs.)

"Många av dessa mäns relationer till känslomässigt betydelsefulla
personer är konfliktfyllda. Den vrede och förbittring som växer ur
dessa relationer kommer att flyttas över på andra. Våldtäktsoffret
blir måltavlan för förövarens hämndlystnad. Hämnden offret
utsätts för är en handling som utlösts av något som offret inte har
del i" (Hedlund, E. (1989). Med könet som vapen och värn. s. 29 Stockholm: SESAM ).

Makt. Han tar makten. Det handlar inte om sex.

*Det är ovanligt att kvinnor våldtar, men även män blir våldtagna - det får vi inte glömma; får män som blir våldtagna också skylla sig själva?

Det värsta av det värsta

Sov gott lilla Engla, hoppas det finns någonting fint efter detta livet och att du funnit ro. Må slutet ha kommit snabbt, ditt lidande varit kort och din familj lyckas gå vidare på något sätt i framtiden.

Några frågor

Om de sänker arbetsgivaravgiften, varför får vi inte högre lön?

Vilket är det billigaste mobilabonnemanget?

Varför går jag inte och lägger mig i tid?

Hur kan det komma sig att när ämnet är intressant lyckas föreläsaren alltid tråka ut mig?

Ska naglar verkligen flisa sig såhär?

Varför börjar jag alltid så makro och slutar på dagisnivå? Gonatt :)

Mera vardag till folket

Nu är det då dags för påsken. På förskolan har alla barnen pysslat, haft äggpickning, lyssnat på sagor om Jesus - utan att förstå varför, varit påskkärringar... Påskkärringar, ja. Här förutsätts det att varje förälder med självaktning plockar fram alldeles lagom för stora klänningen/kjolen i rätt brokighetsgrad och kan spöka ut barnen i sjaletter och söta små förkläden. Så näpet så. Men lillans klänning har hunnit bli för liten och hon kände sig inte alls särskilt fin i ersättningsklänningen. Barnen har hunnit lära sig att tråka varandra redan, såklart, det börjar på dagis. Den dagen blev inte så väldigt festlig för henne kan jag avslöja. Nå, det var väl inte så farligt. Inte värre än någon annan dag någon råkar ha på sig "fel" kläder. Usch.

Som jag nämnt tidigare har jag inga som helst planer på avancerat påskpyssel. Jag har varesig tid, råd, källarutrymme eller överdriven lust till dylika sysselsättningar. Snart är det dags för värsta hemska tentan, pengarna investeras i presenter och fest då lillan fyller år snart och jag ska ha stor baluns när jag fyller tredje nollan, källaren är sprängfylld med saker som ska läggas upp på tradera och jag vill mycket hellre använda den lilla tid jag får över till att promenera i den nya våren. Tack.

Mr cutey cute slipper alla påskbekymmer, han åker tillbaka till arbetet idag. Det är nog lagom med tiden han är hemma för ingen hinner tröttna och båda hinner längta. Idag är sista gången han träffar mig innan jag fyller 30...känns lite konstigt. Hur är man när man är 30?


Ps. ...och grodorna svarar? Ds.

Oj, vad förvånade* vi blir!!!

Ajajaj amerikaner! Marknaden är sur, efterfrågan är seg och sjunkande, konsumenterna pessimistiska, allt är skit. Hjälp hjälp, vi klarar inte mer! Sänk räntan!!! Jaha. Inflationen går upp, fortfarande utan att konjunkturen tagit fart. Fler och fler arbetslösa. Hoppet (för börsen) är att siffror kommer in och visar någorlunda förändrade värden, åt det positiva hållet. Alla handlar på känsla...mest panik.

Är det bara jag som undrar ifall de som genomled 70-talets stagflation har tackat för sig, gått hem och dragit täcket över huvudet istället för att höja ett varnandets finger och sätta stopp för eländet innan det gått för långt? För nu är det bannemig kört, vi är redan där. Idioter!


Vad var det jag sa? Vissla på grodor, ja.

*För ett annat inlägg om guldfiskminne se här.

Begreppet "Parsingel"

Inlägget inspirerat av Älvan, Å och otaliga andra som bloggar om relationer och de relativt nya i-landsproblem dessa för med sig. Jag har tidigare skrivit om hur lätt det är att bara lämna när det inte "passar längre". Nu tänkte jag gå in på att istället försöka diagnostisera min egen situation för att förhoppningsvis kunna bidra med någon liten insikt. Eller inte. Som jag nyligen konstaterade i ett nattligt samtal med Älvan finns det få saker som är svårare än att göra analyser där man själv är en del av ekvationen. Det finns få människor jag har så svårt att förstå mig på som mig själv. *ler*

Min relation med mr cutey cute skiljer sig från mina tidigare allvarliga förhållanden på ganska många plan. Vi lever skilda liv, vår relation är av karaktären "ad hoc", dvs något som hängs utanpå som tillägg till resten. Jag har ofta blivit förvånad och ställd av hans annorlunda inställning till tvåsamhet, men ändå kan jag se många fördelar, likaväl som nackdelar, för oss båda. Nu har vi varit tillsammans från och till i ett antal år, mer eller mindre exklusivt, nu i snart ett år i sträck.

Fördelar för oss båda är att eftersom vi har separata liv kommer en eventuell separation inte att drabba någon av oss lika hårt som den skulle göra ifall vi bodde ihop, bara hade gemensamma vänner osv. Dessutom ger det oss möjlighet att fritt och utan klagomål idka fritidssysselsättningar den andra är mindre intresserad av.

Nackdelen, åtminstone för min del, är att vi inte delar vardagen. Visst är det fint med helg och fest, lustfyllda möten och att allting är toppen jämt, men livet är inte så hela tiden. Bara att kunna ha någon att diskutera vardagen med är så mycket värt. Vännerna spelar en stor roll, nästan så att jag ibland tycker att jag har dem som partner mer än min pojkvän. Jag vågar be dem om hjälp och stöd på ett sätt som knappast är möjligt från mr cutey cute. Eller så är det det, men jag är feg.

Nu har någon företagsam människa myntat det nya begreppet "parsingel". Jag har en ambivalent inställning till detta. Å ena sidan har vi självständighet och personlig frihet, å andra sidan har vi tendensen till ytligare relationer vars lätthet att bryta innebär att den som behöver stöd knappt vågar be om det. Vi vågar inte vara så jobbiga och svåra längre, vilket i förlängningen kan drabba individer och således relationerna i sin tur väldigt hårt. Om vi inte ger allt av oss själva och inte heller får allt av den andre, hur ska vi då kunna få hela den fantastiska gemenskap och det partnerskap, det stöd i nöd och lust, som kommer av kompromisser och kamp minst lika mycket som av positiva händelser, glädje och kärlek. Om vi bara själva vill ha sockret och godiset, bara älska i lust, vad händer med oss då? Jag blir lite rädd, faktiskt.

Eftersom jag är vän av kommunikation i relationen har jag såklart delat med mig av mina synpunkter till mr cutey cute, som är underbar och fantastisk och vi försöker komma fram till en bra lösning för oss båda. Det där med kompromisser, alltså :)

"Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg"

End of rant / Chilin

Legalisera sexköp

Det onämnbara. Det får inte sägas, för det är så icke-PK. Fy på mig! Men jag gör det ändå! Jo! Legalisera sexköp. Jag menar det, det är inget skämt. Det är inte ironiskt menat eller ett illa genomtänkt infall av galenskap.

Jag har aldrig själv köpt eller sålt sex, och har därför ingen egen erfarenhet av yrket från något håll. Det finns väldigt många yrken jag aldrig testat, faktiskt. Jag har inte jobbat på ICA, tillexempel.

Att jag skriver om detta just inatt beror på att jag läste en artikel i aftonbladet angående ökande sexturism till Brasilien. Fokus i artikeln är på barnprostitution, men annan sexhandel nämns också. Låt mig först, för att stämma i bäcken hellre än i ån, nämna att jag är emot all typ av handel med barn. Barn får inte ingå några som helst kontrakt, de bör inte arbeta och verkligen inte som prostituerade. Sex med barn, precis som all typ av trafficking och annan tvångssexhandel är fruktansvärda brott som jag önskar kunde bestraffas hårdare och ännu hellre helt motverkas från att någonsin inträffa. Nu till min poäng, som handlar om någonting helt annat, nämligen handel med sex mellan två "consenting adults".

Det finns mycket att säga om detta. Först och främst om synen på den prostituerade kvinnan som alltid varande (eller alltid icke-varande för den delen!) offer. Gärna då narkoman eller utnyttjad som barn. Nedan följer delar av min kommentar till ett av Sensuell Q Konsults inlägg om hur prostituerade genomgående blir belagda med munkavle av våra folkvalda, någonting som knappast kan kallas varesig demokratiskt eller ens samhällsekonomiskt vettigt, för den som vågar tänka i krasst logiska banor i ett så oerhört känsligt ämne.

"/.../

Det är sorgligt att vi inte har kommit längre, men hopp finns. Homosexuella har, till viss del, lyckats bli av med sitt stigmata. Det kommer alltid att finnas trångsynta människor som utgår ifrån ett föråldrat paradigm. Visst vet vi egentligen bättre idag än att göra nybörjarmisstag som att automatiskt prata om hur “alla” inom ett yrke måste må eller vad deras bakgrund måste vara?

Jag minns när jag som liten trodde att alla tandläkare var elaka människor som gillade att skada andra. Eller när jag trodde att alla poliser måste vara snälla. Det finns otaliga fördomar, en del självkonstruerade men än fler samhällskonstruerade. Men herregud människor (Alfa), vakna upp och dofta morgonkaffet! Livet är aldrig så enkelt som ni tror, människor är aldrig stöpta i samma form, verkligheten ser inte ut som det man ser på tv eller läser i tidningen. Blir någon förvånad över det längre?

Jag tror att prostituerade är lyckliga, deprimerade, knarkande, nykterister, sexmissbrukare, mödrar, mormödrar, döttrar, slalomälskande, lata, intellektuella, datanördar, matlagningsintresserade, frimärkssamlare och arbetsnarkomaner. Precis som flator, bi- och heterosexuella är (bögar är ju inte mödrr, mormödrar och döttrar, men annars funkar det för dem med). Sådetså.

Ska jag ha någon åsikt alls i frågan tycker jag det verkar relativt uppenbart, bara man skrapar lite på ytan, att det bästa för precis alla inblandade vore att legalisera prostitution på bordell. Läkarvård och därmed minskning av STDs, socialförsäkringar och minskad illegal och därmed undanskymd handel, men framförallt skulle det kunna ge mer resurser för att bekämpa vad jag anser bör vara illegal sexhandel, exempelvis med barn eller annat tvång. Märk väl att jag inte antar att illegal sexhandel skulle försvinna helt. Det vore en utopi.

Arbetsmiljöverket skulle få lite mer att göra, möjligen. Ni som inte vill legalisera prostitution, försök inte dölja det bakom välvilja för prostituerade. Berätta hur det ligger till, så slipper vi andra gissa! Är ni rädda för att era partners genast ska springa iväg och vara otrogna? Är ni rädda för att era barn ska bli horor? Det vore så mycket lättare att föra en konstruktiv debatt om alla förutsättningar för den kom fram i ljuset."

Härmed kommer jag även att lägga en permanent länk i min lista av inspirerande bloggar till henne, eftersom den är oerhört välformulerad, tänkvärd och inte minst för att det är viktigt att alla röster hörs. Det är lite för lätt att tycka när man inte vet, eller hur?

Kloka ord om snus

Som ett brev på posten efter mitt misslyckade snusstopp, publicerade aftonbladet idag en artikel som heter "Snusa, tjejer!". Nähä?

En rådgivare på Swedish Match går i en debattartikel ut med information om en undersökning, som i korthet går ut på att snus är 99% mindre skadligt än cigaretter ("reducerar hälsoriskerna med 90-99%"), vilket självfallet innebär att vi alla bör snusa istället! Vilken bedrövlig tanke detta egentligen är. Visserligen kan jag förstå det goda i att rökare går över till snus - det är jag den första att skriva under på. Detta gäller dock bara i de undantagsfall då rökare vid flera försök att sluta har misslyckats kapitalt och inte kan få stopp på eländet på annat vis.

Det den förnäme cancerspecialisten, som heter Freddi Lewin, om det nu säger er något, glömt att påtala är den höga grad av beroende man då ger sig in i. Som föredetta rökare kan jag gå ed på att det är långt svårare att sluta snusa än att sluta röka. Rökningen hade mig aldrig så fast och då jag slutade och sedemera gick över till att snusa, kunde jag inte ana vilka plågor detta skulle resultera i vid försök att sluta.

Snälla rökare, försök att sluta utan snus! I annat fall riskerar ni att för evigt vara slavar under nikotinet, precis som jag. Jag framhåller dock mer än gärna att det är bra mycket bättre att snusa än att röka, förutsatt att man alls inte kan sluta röka annars. Överväg noga era alternativ.

Vissla på grodor

Konjunkturen sviker -> börsen går ner -> folk förlorar jobbet -> konjunkturen går ned -> börsen faller...

Ibland undrar jag vilket som är orsak och vilket som är verkan när det är indikatorer och förväntningar som får styra börshumöret och faktiskt avgör människors liv och framtid. Idag läste jag i DI att makroindex gått ner medan mikroindex stigit. Folk tror alltså att det ska gå sämre för samhället, bopriserna ska ner och arbetslösheten stiga, men de har högre förväntningar på sin privatekonomi. Det säger mig att någonting är snett och galet!

Tvångsförsäljningar av aktieportföljer på grund av överbelåning. Aj, säger jag bara. Sen rekylerar det nästa dag och någon stackare sitter med en börsbaksmälla som heter duga, och undrar hur detta gick till.

För när marknaden har låga förväntningar på framtiden och börsen går ner, ja då blir folk arbetslösa eller tvångsutlösta. För så är det bara. Allt är skit. Marknaden lurar fram räntesänkningar genom panikattacker, precis som en tonåring som ropar på hjälp "titta jag skär mig jag skär mig, nu måste någon bry sig väl?". Tyvärr hjälper detta bara långsiktigt och det är ingenting som syns direkt, vilket gör att olyckskorparna får rätt ändå.

De verkar resonera som Drygaste gjorde när han låg ner och visslade på grodor vid åkern: "Hur ska man annars kalla på dom?"

Läs spåtantens läppar: S t a g f l a t i o n

Rynkor och leksaksbilar

Av barn och fyllon får vi höra sanningen, som vi väl alla vet vid detta laget. Min mor fick erfara detta häromveckan, då hon intet ont anande började föreläsa för dottern om vikten av att dricka vatten, samt förklarade att människokroppen till största del består av just denna substans. Ifall vi inte hade något vatten i kroppen, fick dottern veta, skulle vi vara alldeles skrynkliga.

"Mormor, hur lite vatten har du?"

Idag fick jag också en andel sanning:

"Mamma, du har rynkor här *pekar på pannan*, här *pekfingret i min ögonvrå* och där *vid munnen*. Förresten tycker jag inte om folk som har rynkor. Utom dig mamma."

Det enda som är svårt för mig i dessa situationer är hur jag ska få henne att bli mindre utseendefixerad. Jag har inga problem med mina små ålderstecken och tycker inte heller att barnet ska tycka att det är så viktigt. Inte alltid så lätt, eftersom jag minsann inte har monopol på att påverka hennes åsikter. Har jag sagt hur mycket jag avskyr de såkallade barnkanalerna, ni vet de där reklamfinansierade? Det får bli ett annat inlägg.

Jag gör mitt bästa för att hon inte ska bli alltför brydd över hur hon ser ut, eller hur andra ser ut. Sminkar mig gör jag ytterst sällan och sparsamt, jag köper henne aktiva leksaker och betonar hur smart och tuff hon är - mest som en motvikt till att hon jämt får höra att hon är så söt och snäll. Ändå kläcker flickan ur sig att hon "måste vara fin", annars tycker inte pojkarna om henne. Gah!

I julklapp fick hon massor av rosa, glittriga saker. Inte av mig, utan av de som självfallet köper det hon önskat sig. Jag ordnade med en trollerilåda, en film och en ljudbok. Ändå tyckte jag att det inte var tillräckligt neutralt, så jag bestämde mig för att i efterskott införskaffa en liten leksaksbil åt henne, en riktigt tuff! Hon var genast med på det, varpå vi tillbringade hela kvällen med att leka med hennes leksaksbilar. I början var jag entusiastisk; här skulle det minsann tävlas och busas och låta massor!!! Luften gick väl lite ur mig när dottern började dela upp bilarna i flickbilar och pojkbilar som skulle bli kära i varandra och gå ut och äta middag, dansa och ha sig. Dessutom kallade hon tjejernas snygga lack för "smink". Jag fick ge upp. Hon vägrade tävla eftersom tjejbilarna inte ville skada lacken - förlåt - sminket. Som en sista desperat åtgärd fick jag henne att låta två av pojkbilarna bli kära i varandra och, som en direkt följd av att det blev ojämnt sedan, två av flickbilarna dessutom.

Lite nöjd är jag ändå!

Reafällan

Jaha, då gick jag på det igen. Hade ett ärende till stan och "skulle bara gå och handla på apoteket". Gick förbi favoritaffären - som inte sponsrar mig och därför inte får skylta med sitt namn här - såg Klänningen...föll pladask. Självfallet inte på rea!

Jag tror att reor bara är till för att vi ska hitta allt det där nya, dyra, snygga som de precis packat upp. Har ni tänkt på att allt som är prisnedsatt hänger blandat med vartannat och har fula röda lappar överallt, medan det nya står/hänger prydligt och gärna färgkoordinerat? Jag föredrar prydligt och färgkoordinerat och kommer därför väldigt sällan hem med någonting för halva priset.

Det hör till saken att jag hade pengar att handla för, och därmed inte använder någon som helst kredit för mitt hemska shoppingbetéende. Kan ändå inte låta bli att undra om det inte vore liiite bättre för min plånbok ifall jag faktiskt tittar på prislappen innan jag väljer att bestämma mig för att en klänning är perfekt? Har jag väl bestämt mig så har jag bestämt mig, då är det den eller ingen alls. Känslan är ungefär "oj, de håller min klänning gisslan för 1400 kr, jag måste lösa ut den". Som tur är kom min lilla farmor till undsättning och lät mig komma undan med bara klänningskostnaden; hon köpte skor, halsband och en underbart glittrig blingblingsjal.

Nåväl, vad är pengar på banken när man blir vackrast på balen? *ler okynnigt*

Förbannade krämare

Mellandagsrea. När allting ska bort, allting ska väck, inget pris är för lågt och inget lågt beteende för illa. Folk har spenderat sina surt förvärvade slantar, och i de flesta fall en hel del slantar som ej förvärvats utan lånats till löjeväckande ränta, på "julfirande"; platt-tv, gps, mobiltelefoner och gudinnan vet vad annat onödigt. Nu ska de mjölkas på den sista kreditvärdigheten för att öka likviditeten och hyllplatsen inför nästa säsong.

Det vore trevligt att se statistik över hur många fall hos kronofogden som kommer till på grund av våra högt ställda krav och förväntningar på julen. Detta är såklart extra intressant med tanke på att människor i vårt avlånga land verkar ha minne på motsvarande guldfisknivå. Buffert och sparande? Varför då? Folk verkar bli lika förvånade över räkningar och matkostnad i januari som skåningarna blir över vinterns första svarta halka.

"Oj! Jag blev förvånad, blev du förvånad? Jag blev förvånad!"

I dagens SDS står att läsa tips angående hur man ska klara januari. De flesta råden är vettiga, exempelvis att köpa billiga rotfrukter, äta hemlagad lunch och panta flaskor. Tyvärr står det i "faktarutan" ett björntjänstråd: "Handla mat på faktura". Det hade väl inte varit så illa, om det bara hade stått, i stora röda bokstäver, OBS VARNING OBS ENDAST I NÖDSITUATIONER. För jisses amalia, herreminje! Vi ska alltså förköpa oss till jul och sedan skuldsätta oss än värre genom att handla på kredit. Vet hut!

Vems är felet?

Är det snällt att plocka ut någon ur elden och sedan placera dem på ett ställe där de inte kan få vård för sina brännskador? Finns det en generell regel som säger att det är ens skyldighet att se till att de får rätt vård, eller är det godtagbart att säga: "Jo, men vi räddade deras liv, det räcker väl. De vore döda om vi inte hade tagit dem ur elden." Jag tycker inte det, inte om vården kunde göras tillgänglig. Personligen hade jag hellre stannat i elden än att plågas varje dag i ett känslokallt samhälle.

Så nu undrar jag två saker; vems är felet och varför vill vi så gärna hitta någon att skylla på?

Ursäkta, inte är det väl jul än?

På grund av att jag saknar de ekonomiska förutsättningarna för att nöjesshoppa blir det sällan att jag åker till köpcentrat för att se vad de har där. Jag vet att det finns massor av saker att köpa som jag skulle tycka var trevligt att införskaffa, och eftersom jag inte har råd låter jag helt naturligt bli att utsätta mig för onödiga frestelser. Mina nästan dagliga turer till den lokala matvaruaffären, vilken turligt nog ligger långt ifrån alla glittrande skyltfönster, låter mig komma undan med en känsla av positiv bnp-påverkan utan att jag förköper mig. Visst händer det att jag kommer hem med någonting som inte stod på inköpslistan (fy på mig!), men då just denna affären inte har mycket mer än basutbudet och därför saknar såväl patéer som löjrom och vaktelägg, brukar det inte synas nämnvärt på kontoutdraget.

Nu hände det sig en dag, för inte så länge sedan, att jag hade ett ärende in till stan en kallmulen novembermorgon, innan lunchrusningen satt fart. Jag vet alltid precis vad det är jag ska ha; inköpslistan är tydligt skriven så att det inte föreligger någon risk för fel- eller impulsköp. Istället för att finna en tristgrå galleria med novembertrötta, glåmiga människor som gjorde sina vardagsbestyr, hamnade jag mitt i julstress och shoppinghysteri. Musak hade ersatts av klingande bjällror och strålande stjärnmusik. Julpapper och tjusiga band tittade fram ur fler påsar än jag föreställde mig fanns i min lilla stad. Visst hade jag redan märkt att julmusten och den alkoholfria glöggen plötsligt uppenbarat sig även i min basmataffär, men jag måste ändå fråga - Ursäkta, inte är det väl jul än? Vart tog november vägen med sin eftertanke och sitt mörker? Den första snön har knappt hunnit falla innan julborden börjar avlösa varandra. Vi börjar precis vänja oss vid höstrusk när adventsljusstakarna tittar fram ur nyputsade fönster med tomtegardiner och de första röda amaryllisarna redan tröttnat, vissnat och hamnat i komposten.

Jag har hört och läst om mer än en människa som uttrycker att november inte är deras favoritmånad, att den gärna fick ta slut så snabbt som möjligt. Just november är i kläm, det är inget sportlov, ingen solvarm veranda, inga tomtegubbar som slår i glasen. Trots det nyimporterade Halloween, trots gåsabord i Skåne, har vi ändå november ända upp i halsen. Trött, sjuk, mörkt, kallt och blåsigt. Inte ens lönt att ta fram paraplyet, det blir bara saboterat av vinden. Usch! Nu ska jag säga någonting ovanligt. Jag tycker om november. November med sin stilla och lugna hemmakväll, under en filt med en kopp te i handen. Existentiella tankar finner sitt rum här i mellanmånaden, den där ingen vill ha. Kanske vi inte orkar vara eftertänksamma, kanske är det extra tufft att vara ensam när det ruskar? Kanhända det är så att det i dag inte är okej att inte genast planera och fixa inför "nästa stora happening".

När jag prickat av min lista, åkt hem och packat upp mina vardagliga tråkvaror, utan att komma hem med ett enda paket glittergirland, ringde jag genast för att se om det fanns julbord att boka. Jag vill trots allt fira jul även med den som inte är här över helgerna. Kanske är det ändå bra att det börjar tidigt, kanske vi behöver kunna fira flexibel jul eftersom våra liv blivit så stressiga och flängiga? Bara vi inte glömmer bort att ta tid att tänka och fundera över livet, universum och allting.

En köpfri dag

"Varje år i november firas En Köpfri Dag (Buy Nothing Day) världen över av miljoner människor som har fått nog av shopping- och konsumtionshets. Det är en internationell fest och samtidigt en kampanj som syftar till att väcka medvetenhet om konsumtionsmönster världen över, och visa på alternativ. Välkommen att delta du också!" Klippt från Facebookgruppen En Köpfri Dag

I Sverige är den dagen idag, lördagen den 24e Nov.
Äntligen någonting jag kan vara med och stödja. Idag ska jag inte genomföra en enda betalning, inte ådra mig några skulder och inte bli bjuden på någonting som kostar pengar. Min enda konsumtion kommer att bestå av mat som inhandlats tidigare i veckan samt internet jag betalar fast pris för ändå. Ska vi hårddra det så blir det ju en viss konsumtion av el och vatten. Men visst måste det märkas om tillräckligt många sitter hemma en lördag?