När historien återupprepar sig

När jag var barn, i skolåldern, var jag ganska missanpassad. Det var ingen som kallade mig bästis, ingen som ansträngde sig nämnvärt för att göra mig glad. Tvärtom gjorde många det till en sport att få mig ledsen och orolig. Såhär i efterhand är det ingenting jag går och funderar särdeles mycket över. Det är historia, och en del av det som format mig till den jag är idag. De unga som behandlat mig mindre väl i barndomen, kan knappast klandras för det. Jag antar att jag är vän av tanken att vår kontext formar oss, och att jag kan inse att det fanns saker i deras liv som gjorde att de handlade så.

Men nu är det allvar, nu är det min dotter som drabbats. Är det ärftligt? undrar jag då. Kunde jag ha gjort något annorlunda, är det mitt fel? Hur hanterar jag det, när nu inte ens mina fantastiska föräldrar mäktade förändra tingens ordning... hur hjälper jag henne?

Potential

Jag skrev mycket som ung. Nu är jag ju inte gammal, men jag menar när jag var i tonåren. Jag skrev allt möjligt och omöjligt. Debattartiklar, satir, prosa. Dikter och sånger. Någonstans på vägen slutade jag.

Jag har ett distinkt minne av att jag inte trodde att jag var tillräckligt bra på någonting. Då blev jag tydligen inte det heller. Övning ger färdighet, men utan övning finns bara en slumrande potential.

Om jag inte var jag

Jag skulle vilja vara ett träd, med en tjock och stark stam. Jag skulle ha kraftiga grenar och ett fantastiskt bladverk. Mina löv skulle vara mörkt mörkt gröna och min täta krona skulle skydda mot allt från ösregn till gassande sol. Mina rötter skulle dricka ur den djupaste underjordiska källan, bara klart och friskt vatten.

Min största utmaning skulle vara att räkna stjärnorna, mitt största nöje att uppleva årstiderna och de olika gäster jag skulle få - fåglarna, ekorrar kanske…

Jag skulle bli ett gammalt träd. När jag dog skulle jag inte användas som virke, eller brännas. När jag dog skulle jag få förmultna och återgå till jorden för att sedan bli näring åt ett nytt, spirande träd. Om jag inte var jag.

Inlägget är ursprungligen ett svar på ett inlägg hos Hosanna

Lite om mycket

Sitter och skriver en hemtenta med inlämning om cirkus en vecka, med uppehåll bara för att se Sex and the City där Samantha får bröstcancerdiagnos. Suck. Min tid för undersökning är inte förrän i slutet av nästa månad. Ibland känner jag att det är lugnt, andra gånger får jag panik. Vad händer med mitt liv om jag har cancer? Frågan är inte om jag överlever, frågan är hur det påverkar...allt.

Mr cc är underbar. Han kanske inte friar precis, men han pratar om underredesbehandling till vår fina bil, ringer mig flera gånger om dagen och bara...ja, han är mr cc. Nu börjar jag snart lipa.

Mobbo X motiverar mig att börja träna igen. Han och hans söta kattbebisar kommer gärna till oss på besök. Gissa om det blir populärt hos lillan! Jag skulle gärna adoptera både bror och mjuka kissekatter. Då får jag åtminstone en vuxen till i huset på heltid och två små varma kärleksbollar som kan väcka mig om morgnarna med att trampa på mina ömma bröst, som bonus. Katterna alltså.

Fast det kanske är lika bra att mr cc jobbar som han gör. Skulle vi tröttna på varandra om vi bodde ihop på heltid? Jag vet inte. I mina fantasier gör vi inte det, men vad har de med verkligheten att göra? I mina fantasier är jag frisk, ung, smart och vacker i evighet. Amen.

Min dotter är hands down världens finaste, smartaste, coolaste unge. Nu ska jag gå och kolla på henne medan hon sover.

Typiskt om strejken

Jag sympatiserar med sjuksköterskestrejken, och även med tredje man som drabbas av den eftersom jag är tredje man. Mina knutor i bröstet väntar snällt på att de får högre lön. Hoppas det blir snart.

slutet av studietiden - oro

Kommer jag någonsin att få ett jobb? Idag är det inte alls självklart att få arbete ens efter avslutade studier, och i den här takten kommer jag aldrig att få ut min examen, åtminstone inte med det prefix jag haft i åtanke under alla år. Det är visserligen möjligt att få arbete utan att ha klarat några få poäng, men jag har studerat så länge nu. Ibland känns det hopplöst.

Jag har bara några få månader kvar, officiellt åtminstone. Tanken på magister har jag redan tidigare skrotat, ändå verkar det omöjligt att någonsin bli klar. Vissa kurser är helt enkelt inte min grej. Statistik tillexempel. Jag vill gärna skylla på mina lärare i matematik, men vad hjälper det? Det är bara jag som kan fixa detta. Istället skjuter jag upp och skjuter upp, hittar andra saker att göra. Städar lite. Tittar på nyheterna. Försöker lösa världsproblemen.

Kommer jag någonsin att få ett jobb? Andra i min ålder har redan arbetat ett antal år, har ääärfarenhääät och referenser. Jag har arbetat lite via ett bemanningsföretag, men aldrig inom mitt studieområde. Varför ska någon anställa mig, när jag inte är så säker på att jag hade anställt mig? Jag är inte ung nog att ge rätt till minskad arbetsgivaravgift, har barn, är i barnafödande ålder, saknar relevant arbetslivserfarenhet, är ingen VG-student.

Möjligen om jag tar de där sista poängen, kanske att jag har en chans då. Fast jag egentligen har så mycket att ge redan nu, inte vill annat än att arbeta bra och visa att jag kan. Jag vill lära mig mer, men det jag behöver lära mig kan jag inte läsa mig till. Praktikplatser saknas. Trainee kan man bli, men då ska man i åtta fall av tio kunna arbeta minst ett par månader utomlands eller åtminstone resa runt i Sverige. Jag lämnar inte mitt barn ensamt så länge, inte ens om jag kan. Det är heller inget alternativ att ta henne med mig, eftersom hennes kontakt med sin far är så viktig.

Kommer jag någonsin att få ett jobb, ett jobb där min utbildning är relevant, ett arbete jag är stolt över att gå till, som motiverar, utmanar och utvecklar mig? Någonstans där jag kan trivas, där människor är positiva och glada och den enda jag behöver tävla emot är mig själv? Där vill jag bo. Ser jag en chans så tar jag den.

Hård yta

Jag hörde på texten att det skulle beröra henne djupt, så jag tog hennes hand. Muren rasade och hennes ögon glänste av tårar. Det är skönt att vara den som ser insidan, hur mjuk hon är inuti, fast det gör ont ibland.

Nyheter från fronten

Meta, typ:
Det är inte precis som om jag inte haft något att skriva om, det har mest saknats tid. Faktiskt har de senaste dagarna varit toppen...utöver möjligen någon timme för lite sömn eller lite stress här och var. Jag retar mig på att jag inte har hunnit dammsuga än, fast det var inte det som var poängen. Om jag mår jättebra och är mitt uppe i fantastiskt härligt och relativt friktionsfritt men händelserikt liv har jag inte tid att stanna upp och tänka. Inte tid att skriva. Jag tror jag är såhär; väldigt mycket fokus på en sak, väldigt engagerad och intensiv och sedan tar det bara stopp i perioder.

Personligt pladder:
Varför är jag så intensiv vid fel tillfällen? Behövande och klängig när jag borde vara blasé eller åtminstone positiv och lätt att ha att göra med? Egoistisk och självcentrerad när jag borde tänka mer på andra? Varför ställer jag så enormt höga krav på mig själv, tror jag att jag är nåt slags helgon som står över alla andra och måste vara perfekt jämt? Hybris. Släpp ner håret, släpp kraven och tillåt dig själv att vara lycklig, kvinna. Sluta upp med att klänga och hålla fast vid bara för att du är så rädd att lyckan ska flyga sin kos genom första öppna fönster. Frisk luft har aldrig skadat någon, däremot kan man kvävas, försök att komma ihåg det. Note to self: Blogga inte osammanhängande, det är inte snällt mot stackarna som försöker läsa. Kanske dela upp inlägget i olika delar med rubriker? Bra idé, så kul att jag kom på den *fixar rubriker*.

Vardagssnack och mer pladder:
Födelsedagskalaset var en succé! Alla överlevde den helt vegetariska buffén, pajerna räckte trots att S inte dök upp* och jag lyckades undvika hjärtattack trots att Älvan varesig dök upp eller hörde av sig förrän sent på kvällen**. Jag fick så mycket saker så jag tänker inte ens försöka rabbla upp dem alla, personliga och fina presenter. Mr cutey cute överraskade som vanligt med att låtsas ge mig någonting litet och gulligt som visade sig vara någonting mer. Kan se fram emot en resa i sommar :) Ska villigt erkänna att jag blev lättad över att inte alla kom med så extravaganta gåvor, det vore helt omöjligt för mig att någonsin återgälda! Vad är det förresten med gåvor som gör mig knasig? De är svåra att tänka ut, ibland pinsamma att ta emot (särskilt stora, dyra saker) och jag är alltid så rädd att bjuda folk för att jag tror att de tror att jag förväntar mig en massa dyrt. Jag som bara vill att folk kommer på fest. Men jag är nog bara nojig som vanligt. S skulle säga att jag tänker för mycket. S skulle nog ha rätt. Nu är det dags för mig att sova.

Gonatt!

* Jag förlåter dig, särskilt efter den personliga och söta presenten. Men kortet, det ska du få igen för ;)

** Usch. Gör mig inte sådär orolig igen. Jag var så *tummen och pekfingret nästan helt ihop* nära att ringa polisen. *kramar om*

Till min mamma

Traditionellt tacktal till min mamma hålls i nära anslutning till min födelsedag varje år sedan jag fyllt 13. Oftast håller jag det liiite mindre...eh...känslomässigt än såhär, men här behöver jag inte hålla tillbaka! Inlägget inspirerat av en artikel om kändismammor som ger vanliga mammor ångest. Sådan ångest behöves icke om man har sunda förebilder, sådetså.

Tack mamma, för att jag finns, för dina varma kramar, din omtanke när jag var liten och sjuk, promenaderna i parkerna, skogarna, att du alltid trott gott om mig, att du aldrig snackat skit, aldrig ljugit eller intrigerat, för att du är en underbar mormor - för att du finns här för mig.

Jag är så glad åt dig. Du är en fantastisk förebild som utan att ge mig prestationsångest visar hur man kan vara mamma utan att sluta vara sig själv. Jag är så stolt över dig, som trots alla bekymmer varit så stark och hållit ut, vuxit som människa, varit din egen. Du har min fulla respekt och min kärlek till dig får en djupare glans för vart år. Jag är skyldig dig mitt liv och till den dag jag dör kommer jag alltid att veta att jag haft en sådan tur som haft dig till mor.

Lycka kan vara...

Det kan vara många saker; Att komma hem och alla kläder i klädkammaren är sorterade, kategoriserade och de som ska säljas fotograferade. Klädkammargolvet är dammsuget och rent. Eller när mr cutey cute läser saga för lillan, visar henne kort-trick och kortspel och samtidigt lär henne att räkna addition/subtraktion på ett särdeles pedagogiskt sätt. Kanske att när dagen är slut se honom ligga och läsa med fundersam min och lillan sova sött i sin säng, alldeles bekymmerslös. Lycka kan också vara att fälla några tårar varje gång jag läser "Flickan med svavelstickorna".

Lycka kommer i många former, storlekar och förpackningar. Jag har tur som är medveten om den när den infinner sig.

En bok om frid

Kiropraktorn jag går till är alltid så lugn. Fick låna en bok av henne om vår inneboende frid/nåd*. Jag har aldrig läst en bok så sakta, så noga, så avslappnad i kropp och själ. Den talar om för mig att det är bra att inte kämpa, att man ska låta sig själv lyckas utan ansträngning**. Det köper jag gärna.

Har aldrig tillåtit mig själv att sitta och äta äpple på en gräsmatta under en stor ek***. Det har verkat så improduktivt. Jag börjar tro att jag haft fel inställning och ingenting gläder mig mer.


* Hur översätter man "grace" till svenska egentligen?
** Då har jag ändå bara läst första kapitlet, jag som annars slukar böcker på en gång. Gissa om jag ser fram emot att läsa resten!
*** Min uppfattning om höjden av avkoppling och därmed lathet (ja, jag vet).

Begreppet "Parsingel"

Inlägget inspirerat av Älvan, Å och otaliga andra som bloggar om relationer och de relativt nya i-landsproblem dessa för med sig. Jag har tidigare skrivit om hur lätt det är att bara lämna när det inte "passar längre". Nu tänkte jag gå in på att istället försöka diagnostisera min egen situation för att förhoppningsvis kunna bidra med någon liten insikt. Eller inte. Som jag nyligen konstaterade i ett nattligt samtal med Älvan finns det få saker som är svårare än att göra analyser där man själv är en del av ekvationen. Det finns få människor jag har så svårt att förstå mig på som mig själv. *ler*

Min relation med mr cutey cute skiljer sig från mina tidigare allvarliga förhållanden på ganska många plan. Vi lever skilda liv, vår relation är av karaktären "ad hoc", dvs något som hängs utanpå som tillägg till resten. Jag har ofta blivit förvånad och ställd av hans annorlunda inställning till tvåsamhet, men ändå kan jag se många fördelar, likaväl som nackdelar, för oss båda. Nu har vi varit tillsammans från och till i ett antal år, mer eller mindre exklusivt, nu i snart ett år i sträck.

Fördelar för oss båda är att eftersom vi har separata liv kommer en eventuell separation inte att drabba någon av oss lika hårt som den skulle göra ifall vi bodde ihop, bara hade gemensamma vänner osv. Dessutom ger det oss möjlighet att fritt och utan klagomål idka fritidssysselsättningar den andra är mindre intresserad av.

Nackdelen, åtminstone för min del, är att vi inte delar vardagen. Visst är det fint med helg och fest, lustfyllda möten och att allting är toppen jämt, men livet är inte så hela tiden. Bara att kunna ha någon att diskutera vardagen med är så mycket värt. Vännerna spelar en stor roll, nästan så att jag ibland tycker att jag har dem som partner mer än min pojkvän. Jag vågar be dem om hjälp och stöd på ett sätt som knappast är möjligt från mr cutey cute. Eller så är det det, men jag är feg.

Nu har någon företagsam människa myntat det nya begreppet "parsingel". Jag har en ambivalent inställning till detta. Å ena sidan har vi självständighet och personlig frihet, å andra sidan har vi tendensen till ytligare relationer vars lätthet att bryta innebär att den som behöver stöd knappt vågar be om det. Vi vågar inte vara så jobbiga och svåra längre, vilket i förlängningen kan drabba individer och således relationerna i sin tur väldigt hårt. Om vi inte ger allt av oss själva och inte heller får allt av den andre, hur ska vi då kunna få hela den fantastiska gemenskap och det partnerskap, det stöd i nöd och lust, som kommer av kompromisser och kamp minst lika mycket som av positiva händelser, glädje och kärlek. Om vi bara själva vill ha sockret och godiset, bara älska i lust, vad händer med oss då? Jag blir lite rädd, faktiskt.

Eftersom jag är vän av kommunikation i relationen har jag såklart delat med mig av mina synpunkter till mr cutey cute, som är underbar och fantastisk och vi försöker komma fram till en bra lösning för oss båda. Det där med kompromisser, alltså :)

"Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg"

End of rant / Chilin

Jobbsök och antiklimax

Igår var det full rulle på grund av anställningsintervjun idag. Gjorde ett test via nätet, fixade CVt med hjälp av kusin vitamin... Idag efter intervjun gick luften riktigt ur mig... inte ens en fika med Älvan kunde riktigt få mig pigg igen för ovanlighetens skull. Glad och pigg är inte samma sak :)

Inga papper påskrivna än...fick en vink om var lönen kan komma att landa (inte jättebra, men jag får överleva), något hopp om att det inte alls är omöjligt att jag får jobb när jag är klar och "hör av dig igen i sommar". Jaja. Det löser sig!

Blev sänkt av samtal med mr cutey cute idag. De senaste dagarna har jag klarat mig igenom mest av vetskapen att han snart kommer hem, jag har levt på det. Visar sig att hans planer skiljer sig lite från vad jag trodde. Han är bara här några timmar innan han åker "hem", sen får jag vänta en hel vecka och då får jag träffa honom i tre hela dar. Efter 12 dagar utan mig behöver han ensamtid, i en vecka. Visst, fint. Jag är van vid att vara ensam. Behöv mig inte då för sjutton.

Vänskap igen

Jag är en långt ifrån perfekt vän. Min uppmärksamhet är tillfällig och ofta oerhört fokuserad på ett fåtal åt gången. Inte en chans att jag lyckas bolla femtielva människors privatliv i min lilla skalle på samma gång. Däremot slutar jag aldrig att bry mig om alla vänner, även de jag inte pratar med just nu! Skulle någon kris inträffa vill jag genast höra om det - inga nyheter är goda nyheter - så rycker jag genast ut i brandkårsstil. Ytliga relationer hör inte hemma i mitt liv, utom möjligen sådana som har med arbete eller studier att göra. Det är i vart fall inte den sorten jag pratar om, utan den där vännerna mer blivit som en utökad del av familjen*.

Kombinationen en(s)a(m)stående, studerande samt boende i en gudsförgäten avkrok är förödande för de flesta typer av ytliga relationer. Faktiskt för de flesta relationer överhuvudtaget. Det är ytterst få, välsignade människor som klarar av att vara vän med någon som sällan (läs: once in a blue moon) tackar ja till bjudningar, sällan (läs: en gång vart tionde år) bjuder igen och aldrig (verkligen aldrig, inte ens före studier och barn) minns deras födelsedag**. Det krävs ett stort mått förståelse och tålamod, minst sagt.

En sak jag är bra på är att planera in fika och lunch varenda ledig stund. Nej, det är inte ofta. Numera känns dessutom tiden annorlunda...kom på mig själv med att fundera över vad jag ska göra nästa nyår och vart jag kan tänka mig att åka sommaren 2009. Flämt!

Till dig som orkat läsa såhär långt: Du har potential, eller åtminstone uthålligheten och tålamodet som krävs för att vara vän med mig. Tack för din tid, kom snart tillbaka och bli inte ledsen när jag inte minns din födelsedag är du snäll. Jag är glad om jag minns när min nästa tvättid är och inte dubbelbokar föräldrasamtalet med tandläkartiden. När klippte jag mig förresten senast? Hinner jag handla efter jag hämtat dottern eller hade jag bokat in något annat och bör ta det imorgon istället? Suck.

Dåligt samvete för att jag inte hör av mig tillräckligt ofta? Check! Å andra sidan vet jag ju att jag gör så gott jag kan efter de förutsättningar jag har. Dottern, familjen och skolan måste prioriteras - i precis den ordningen. Resten tar jag efter hand, ifall det skulle finnas en minut över.

Gonatt :)


* Ja, jag har skrivit om det innan. Nej, jag orkar inte leta reda på inlägget och länka, jag är nämligen obönhörligt lat. Ok ok tjata inte. Här är det. Se, det var inte så viktigt =)

** Vill du bli ihågkommen är det bara att göra som jag alltid gör. Ring upp folk ungefär 1-2 veckor innan den stora dagen och prata vitt och brett om dina partyplaner/avsaknaden av dem/åldersnojor/vadsomhelst. Andra tips är att diskutera ifall du hade varit en bättre människa om du istället för, säg Vädur, blivit född någon dag tidigare och fötts till, i detta fallet, Fisk. Det måste inte vara meningsfullt, huvudsaken är att det tipsar om den förestående storhelgen. Jag lovar, det ökar mängden gratulations-sms och du får känna dig superviktigast och mest älskad i världen ;)

Sådant jag hade velat veta...

Det finns ett par saker jag gärna skulle informerats om vikten av innan jag började läsa på Universitetet. Som exempel kan vi ta reglerna för studiemedel och vård av sjukt barn. Jag vet att det kommer att få mig att framstå som mindre aktiv i mitt informationssökande när jag avslöjar min okunskap, men det bryr jag mig strängt taget inte om. Sanningen är att jag varit i en omöjlig och överbelastad situation som helhet och hade önskat att någon annan berättade detta för mig. Kanske via en länk "för dig som studerar och är förälder" på CSNs hemsida. Kanske finns idag? Nåja, nu tänker jag upplysa den som sitter i samma sits om ett par grejer som är riktigt bra att veta på förhand:

• Du får studiemedel även för kurser du är omregistrerad på. Det innebär alltså att du inte måste dubbelläsa eller söka kurser du inte tänker läsa för att få CSN medan du tar omtentor. Väldigt bra, eftersom man då slipper gå in i väggen helt i onödan när man försöker göra för många saker samtidigt.
  
  
• Man kan inte anmäla VAB hos försäkringskassan, det måste ske på särskild blankett hos CSN. Du får bara tillgodoräkna dig hela veckor, det är alltså inte lönt att anmäla enstaka dagar. Mycket bra att veta om exempelvis barnet blir sjukt några månader och din partner förutsätter att du "som bara läser" ska vara hemma. Gör på rätt sätt och du kan få förlängt perioden du har rätt till studiemedel med det antal veckor du varit hemma, samt minskad studieskuld efter en viss tid - precis som när du själv är sjuk. Praktiskt.

Jag återkommer vid tillfälle med fler saker som är bra att veta. Även om det är för sent för mig kanske det finns någon annan som kan ha nytta av detta.

Långa dagar

Mr cutey cute och jag har det bra. Det är svårt att riktigt förmedla må-bra-ha-det-bra-känslan, men ni fattar säkert. Lugnt och skönt, händelserikt och omväxlande på samma gång. Just nu är han inte här, vilket paradoxalt nog faktiskt passar bra. Svårt att få någonting vettigt gjort när han är ledig ;) Vi kommer ses till helgen igen. Skönt.

Skolan har arbetsmarknadsdagar idag och imorgon, vilket innebär bråda tider särskilt för de studenter som är i slutet av sin utbildning. Jag har inte förberett mig särskilt bra, inget utskrivet eller ens uppdaterat CV, ingen anmälan till kontaktsamtal med företagen... vet inte vad jag ska ha på mig eller vilka företag jag borde prata med. Meh. Jaja, spontanitet är en av mina starka sidor! (Den som garvar får stryk!)

Idag har jag alltså femtioelva saker att göra. Lillan ska nämligen sova över hos min mor och sedan sova hos en väninna imorgon, därför behövs det packas. Kläder, hygienartiklar, böcker, gosedjur... Själv vet jag inte riktigt var jag ska sova de följande nätterna. Inatt blir det troligtvis hemma. Imorgon kanske hos en väninna i stan eller hos mr cutey cute. Det sistnämnda mindre troligt men ack så lockande!

Vid närmare eftertanke vet jag knappt ens vad jag vill jobba med. Anledningen till det är att jag är av den fasta övertygelsen att arbetsbeskrivningar sällan berättar särdeles mycket om hur det enskilda jobbet är utformat, och att testa är bästa sättet att veta ifall man vill arbeta med det. Det skiljer sig dessutom så mycket mellan olika företag. Huvudsaken är att jag får frihet under ansvar, inflytande som motsvarar ansvaret och får arbeta med någonting som någorlunda motsvarar något av de områden jag studerat inom. Företagsetik är förstås också avgörande. Miljö- och personalvård är oerhört viktiga aspekter för mig. Det är ganska brett, inser jag. Nu vet jag att jag kunde varit mer lite specifik, men de som vet vad jag läser och har läst vet, ni andra har ju ingen nytta av den informationen :)

Att testa olika typer av arbeten vid olika arbetsplatser hänger nära ihop med att jobba på uthyrningsföretag. Därför tror jag att det blir min första anhalt, men därmed inte sagt att jag inte kan tänka mig någonting annat ifall tillfället uppenbarar sig.

Morgongröt och kaffe, sedan upp upp och IVÄG!

Träning en nödvändighet

Så länge jag kan minnas har jag lidit av värk i skiftande grad. Främst i hand- och fingerleder, men även knän och nacke. Jag har problem med både rygg och axlar, men dessa försvinner i princip helt när jag tränar regelbundet. Träningen har också lindrat min värk, så mycket att jag knappast ens tänkt på det. Ingen som ser mig när jag tränat ordentligt kan gissa hur det förhåller sig annars. Nu har jag inte tränat på tre veckor och har ont. Väldigt ont.

Att gå till gymmet känns plötsligt inte längre som en lyx, utan som en nödvändighet. Får jag tid att gå dit idag, snälla?

Att försova sig

Det är väldigt mycket lättare att försova sig när man inte har någonting särskilt att passa tiden till nästa dag. Har jag jobb eller tenta kommer jag alltid upp i tid. Troligen beror det på att dylika ting känns viktiga.

Tyvärr ställer inte min hjärna in sig på att dotterns förskola är sådär viktig, som mitt jobb eller min tenta. Det betyder att jag alltsom oftast får bita i det sura äpplet, ringa till skolan och be om ursäkt för att jag försovit oss. Igen. Möjligen ligger en del av problemet i att det just inte är så viktigt att hon kommer i tid, åtminstone har de inte lyckats förmedla vikten av det till mig. Jag får exempelvis ta henne ledig när jag vill, utan att fylla i varesig den ena eller den andra blanketten. Bara denna terminen har hon varit ledig i mer än två veckor. Inte har hon missat någonting av vikt då. En annan sida av det hela är att jag vet så väl att hon skulle klara av att hoppa över en klass. Det enda skälet till att jag låter henne vänta är att det är en så pass stor fördel att gå tillsammans med barn i samma ålder, vilket är viktigare än man kanske tycker vid en första anblick. Tänk bara på när de kommer upp i tonåren och vad som är brukligt på gymnasieavslutningar!

Trots detta är det ändå en nackdel med att jämt komma sent, även om jag är noga med att tala om att felet är mitt. Dottern tror kanske att det är okej att komma sent till skolan, vilket lätt kan sitta i även till nästa årskurs. Dags att inse att den stora helheten gör det viktigt att jag går upp i tid, även då jag inte måste passa skola eller arbete. Dottern ska tidigt skolas till att komma i tid, annars får jag lätt äta upp det senare, inte sant?

Familjeresan

Åh. Ååååhhhhh, vad underbart att komma till ljumma vindar och en sol som inte bara belyser, utan också värmer, min kalla lekamen! I samma stund som jag satte min sandalbeklädda fot i det fria, endast iklädd bikini, sommarkjol och tunt linne, kände jag hur all spänning och stress liksom flög eller flöt bort. Alla den gråtrista vardagens bekymmer var glömda. De var helt utan betydelse, de fanns inte. Våra dagar fylldes av pool- och havsbad, härliga promenader och god mat. Ett eller annat glas vin och någon drink dessutom, ska erkännas ;)

Lillan blev förskräckligt bortskämd! Hon fick en semesterdröm hon kommer att minnas länge, tror jag.

Hemma i Sverige rasade tydligen stormen. I samma stund vi gav oss av satte den igång, och var över i den stund vi landade. Dagen därpå sprack molntäcket upp och gav oss något av vinterns enbart belysande sol. Värmen väntar ännu en tid, dock har jag redan sett tecknen. Våren kommer snarare än vi tror, insåg jag när jag idag fick möjlighet att fånga både snödroppar och vintergäck på bild.

Jag hoppas att alla haft det bra, och kommer att uppdatera mig på de av era bloggar jag har tillgång till å det snaraste. Ni förstår säkert om jag först dyker ner i min Ben & Jerry Peace of Cake bägare ;)

Hasta Luego

Sista inlägget innan familjeresan till utlandet! Allting är jättebra, jag mår toppen - inga missförstånd skuggar min semesterhimmel. Snusfri, visserligen fortfarande uppsvälld och kinkig ibland, men dock snusfri!

"We are beautiful, in every single way - words won't bring us down" Christina Aguilera

Edit 23.55: Jag har börjat snusa igen!!! Det var antingen det eller psykakuten. Fråga inte varför. Jag gjorde ett gott försök, 20 dagar, men det blev bara värre. Finns inga bra tillfällen att sluta, men det finns uppenbarligen dåliga. Nu har jag packat och vi åker om ett par timmar. Synes :)