Livspusslet

Ingen har efterlyst mig, men jag antar helt fräckt att jag blir saknad när jag inte skriver på länge. Jag har inte grävt ner mig eller gått och gömt mig. Tvärtom har jag fixat det där jobbet jag hoppades att jag skulle kunna fixa. Tyvärr har det inneburit mycket resande och så pass långa dagar att jag den senaste tiden varit glad ifall jag har hunnit gå och lägga mig innan det varit dags att gå upp igen.

Min dotter börjar tro att jag är en smått mytisk figur. Ibland säger vi godnatt och godmorgon i samma konversation, vilket är en smula tragikomiskt såhär i efterhand. Kanske borde jag skaffa mig en hemma-man som kan sköta marktjänsten medan jag försörjer familjen? Tror att mr cc skulle gå med på det, men det får bli när jag tjänar bättre.

Tills dess består livet av att försöka pussla ihop hämtning och lämning av barn, hinna allt i sista minuten, bli minutiöst organiserad och vara konstant skärpt. Har bland annat blivit expert på att ordna matsäck till mig själv och tänka ut smarta lösningar åt lillan, eftersom jag aldrig vet när jag kommer hem i tid för att laga någon slags middag.

En dag i taget är det som gäller.

Våren

Våren är en tid som på senare år medfört att jag fått veta att jag lever. En period av hektiskt arbete, stress (inte alltid nyttig) och oro över ekonomi. I år finns det en skillnad. Nu vet jag att studiemedlet är obönhörligt slut, oavsett hur många poäng jag tar eller hur jag försöker beveka CSN. Såhär lagom tills Anders Borg talar om för oss att vi kan få nästan 12% arbetslöshet snart, och att han inte tänker släppa till några mer pengar. Ekonomerna rasar.

Jobbsökandet är trots, eller kanske på grund av, hotande arbetslöshet i full gång. Varje dag söker jag ett nytt jobb, bara ett om dagen för att hinna läsa på och skriva relevanta personliga brev. Faktiskt har jag redan hunnit med en personlig intervju och en telefonintervju; där känner jag mig nöjd. Samtidigt läser jag heltid och fixar med dotterns fritidsaktiviteter.

Märkligt är det, att jag hyser större tillförsikt denna vår än tidigare vårar. Jag ska bli en av de 88%-en.

slutet av studietiden - oro

Kommer jag någonsin att få ett jobb? Idag är det inte alls självklart att få arbete ens efter avslutade studier, och i den här takten kommer jag aldrig att få ut min examen, åtminstone inte med det prefix jag haft i åtanke under alla år. Det är visserligen möjligt att få arbete utan att ha klarat några få poäng, men jag har studerat så länge nu. Ibland känns det hopplöst.

Jag har bara några få månader kvar, officiellt åtminstone. Tanken på magister har jag redan tidigare skrotat, ändå verkar det omöjligt att någonsin bli klar. Vissa kurser är helt enkelt inte min grej. Statistik tillexempel. Jag vill gärna skylla på mina lärare i matematik, men vad hjälper det? Det är bara jag som kan fixa detta. Istället skjuter jag upp och skjuter upp, hittar andra saker att göra. Städar lite. Tittar på nyheterna. Försöker lösa världsproblemen.

Kommer jag någonsin att få ett jobb? Andra i min ålder har redan arbetat ett antal år, har ääärfarenhääät och referenser. Jag har arbetat lite via ett bemanningsföretag, men aldrig inom mitt studieområde. Varför ska någon anställa mig, när jag inte är så säker på att jag hade anställt mig? Jag är inte ung nog att ge rätt till minskad arbetsgivaravgift, har barn, är i barnafödande ålder, saknar relevant arbetslivserfarenhet, är ingen VG-student.

Möjligen om jag tar de där sista poängen, kanske att jag har en chans då. Fast jag egentligen har så mycket att ge redan nu, inte vill annat än att arbeta bra och visa att jag kan. Jag vill lära mig mer, men det jag behöver lära mig kan jag inte läsa mig till. Praktikplatser saknas. Trainee kan man bli, men då ska man i åtta fall av tio kunna arbeta minst ett par månader utomlands eller åtminstone resa runt i Sverige. Jag lämnar inte mitt barn ensamt så länge, inte ens om jag kan. Det är heller inget alternativ att ta henne med mig, eftersom hennes kontakt med sin far är så viktig.

Kommer jag någonsin att få ett jobb, ett jobb där min utbildning är relevant, ett arbete jag är stolt över att gå till, som motiverar, utmanar och utvecklar mig? Någonstans där jag kan trivas, där människor är positiva och glada och den enda jag behöver tävla emot är mig själv? Där vill jag bo. Ser jag en chans så tar jag den.