slutet av studietiden - oro

Kommer jag någonsin att få ett jobb? Idag är det inte alls självklart att få arbete ens efter avslutade studier, och i den här takten kommer jag aldrig att få ut min examen, åtminstone inte med det prefix jag haft i åtanke under alla år. Det är visserligen möjligt att få arbete utan att ha klarat några få poäng, men jag har studerat så länge nu. Ibland känns det hopplöst.

Jag har bara några få månader kvar, officiellt åtminstone. Tanken på magister har jag redan tidigare skrotat, ändå verkar det omöjligt att någonsin bli klar. Vissa kurser är helt enkelt inte min grej. Statistik tillexempel. Jag vill gärna skylla på mina lärare i matematik, men vad hjälper det? Det är bara jag som kan fixa detta. Istället skjuter jag upp och skjuter upp, hittar andra saker att göra. Städar lite. Tittar på nyheterna. Försöker lösa världsproblemen.

Kommer jag någonsin att få ett jobb? Andra i min ålder har redan arbetat ett antal år, har ääärfarenhääät och referenser. Jag har arbetat lite via ett bemanningsföretag, men aldrig inom mitt studieområde. Varför ska någon anställa mig, när jag inte är så säker på att jag hade anställt mig? Jag är inte ung nog att ge rätt till minskad arbetsgivaravgift, har barn, är i barnafödande ålder, saknar relevant arbetslivserfarenhet, är ingen VG-student.

Möjligen om jag tar de där sista poängen, kanske att jag har en chans då. Fast jag egentligen har så mycket att ge redan nu, inte vill annat än att arbeta bra och visa att jag kan. Jag vill lära mig mer, men det jag behöver lära mig kan jag inte läsa mig till. Praktikplatser saknas. Trainee kan man bli, men då ska man i åtta fall av tio kunna arbeta minst ett par månader utomlands eller åtminstone resa runt i Sverige. Jag lämnar inte mitt barn ensamt så länge, inte ens om jag kan. Det är heller inget alternativ att ta henne med mig, eftersom hennes kontakt med sin far är så viktig.

Kommer jag någonsin att få ett jobb, ett jobb där min utbildning är relevant, ett arbete jag är stolt över att gå till, som motiverar, utmanar och utvecklar mig? Någonstans där jag kan trivas, där människor är positiva och glada och den enda jag behöver tävla emot är mig själv? Där vill jag bo. Ser jag en chans så tar jag den.