Begreppet "Parsingel"

Inlägget inspirerat av Älvan, Å och otaliga andra som bloggar om relationer och de relativt nya i-landsproblem dessa för med sig. Jag har tidigare skrivit om hur lätt det är att bara lämna när det inte "passar längre". Nu tänkte jag gå in på att istället försöka diagnostisera min egen situation för att förhoppningsvis kunna bidra med någon liten insikt. Eller inte. Som jag nyligen konstaterade i ett nattligt samtal med Älvan finns det få saker som är svårare än att göra analyser där man själv är en del av ekvationen. Det finns få människor jag har så svårt att förstå mig på som mig själv. *ler*

Min relation med mr cutey cute skiljer sig från mina tidigare allvarliga förhållanden på ganska många plan. Vi lever skilda liv, vår relation är av karaktären "ad hoc", dvs något som hängs utanpå som tillägg till resten. Jag har ofta blivit förvånad och ställd av hans annorlunda inställning till tvåsamhet, men ändå kan jag se många fördelar, likaväl som nackdelar, för oss båda. Nu har vi varit tillsammans från och till i ett antal år, mer eller mindre exklusivt, nu i snart ett år i sträck.

Fördelar för oss båda är att eftersom vi har separata liv kommer en eventuell separation inte att drabba någon av oss lika hårt som den skulle göra ifall vi bodde ihop, bara hade gemensamma vänner osv. Dessutom ger det oss möjlighet att fritt och utan klagomål idka fritidssysselsättningar den andra är mindre intresserad av.

Nackdelen, åtminstone för min del, är att vi inte delar vardagen. Visst är det fint med helg och fest, lustfyllda möten och att allting är toppen jämt, men livet är inte så hela tiden. Bara att kunna ha någon att diskutera vardagen med är så mycket värt. Vännerna spelar en stor roll, nästan så att jag ibland tycker att jag har dem som partner mer än min pojkvän. Jag vågar be dem om hjälp och stöd på ett sätt som knappast är möjligt från mr cutey cute. Eller så är det det, men jag är feg.

Nu har någon företagsam människa myntat det nya begreppet "parsingel". Jag har en ambivalent inställning till detta. Å ena sidan har vi självständighet och personlig frihet, å andra sidan har vi tendensen till ytligare relationer vars lätthet att bryta innebär att den som behöver stöd knappt vågar be om det. Vi vågar inte vara så jobbiga och svåra längre, vilket i förlängningen kan drabba individer och således relationerna i sin tur väldigt hårt. Om vi inte ger allt av oss själva och inte heller får allt av den andre, hur ska vi då kunna få hela den fantastiska gemenskap och det partnerskap, det stöd i nöd och lust, som kommer av kompromisser och kamp minst lika mycket som av positiva händelser, glädje och kärlek. Om vi bara själva vill ha sockret och godiset, bara älska i lust, vad händer med oss då? Jag blir lite rädd, faktiskt.

Eftersom jag är vän av kommunikation i relationen har jag såklart delat med mig av mina synpunkter till mr cutey cute, som är underbar och fantastisk och vi försöker komma fram till en bra lösning för oss båda. Det där med kompromisser, alltså :)

"Delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halv sorg"

End of rant / Chilin