När historien återupprepar sig

När jag var barn, i skolåldern, var jag ganska missanpassad. Det var ingen som kallade mig bästis, ingen som ansträngde sig nämnvärt för att göra mig glad. Tvärtom gjorde många det till en sport att få mig ledsen och orolig. Såhär i efterhand är det ingenting jag går och funderar särdeles mycket över. Det är historia, och en del av det som format mig till den jag är idag. De unga som behandlat mig mindre väl i barndomen, kan knappast klandras för det. Jag antar att jag är vän av tanken att vår kontext formar oss, och att jag kan inse att det fanns saker i deras liv som gjorde att de handlade så.

Men nu är det allvar, nu är det min dotter som drabbats. Är det ärftligt? undrar jag då. Kunde jag ha gjort något annorlunda, är det mitt fel? Hur hanterar jag det, när nu inte ens mina fantastiska föräldrar mäktade förändra tingens ordning... hur hjälper jag henne?

Blommor, ondska och självkritik i en salig röra.

Träffade Z för inte så länge sedan. Vi diskuterade lite om allt möjligt och jag kom fram till att jag har ett behov av att blogga om begreppet ondska.

Jag tror inte på ondska. Ondska förutsätter att det finns en medvetenhet, insikt och kapacitet till empati hos den som utför den onda handlingen. Handlingar kan vara fel, olyckliga och förfärliga för att inte säga horribla. Människor formas av sina erfarenheter och den kontext de befunnit sig i, de förutsättningar de haft - både genetiska och historiska - och kan därför i förlängningen inte klandras för de så kallade onda handlingar de utför. Handlingarna må vara hur förkastliga som helst, jag håller också med om att det behöver finnas straff för att försöka avskräcka de med moralisk och empatisk brist att begå brott, det är däremot inte lönt att gå och vara arg på och klandra människor som begår så kallade onda handlingar. De kan omöjligen ha den empati och den insikt som krävs för det. Ta Englamördaren, eller mannen som dödade ett litet barn samma dag som Anna Lind blev mördad. Människor som begår den typen av handlingar måste, i min mening, vara så pass psykiskt sjuka att de inte kan hållas ansvariga för sina handlingar. Om någonting så är det synd om dem som uppenbarligen behövt vård, men inte fått den, och därför begått handlingar som de troligtvis inte kommer att klara av att hantera om de väl blir friska. Skulle jag någonsin bli så sjuk att jag mördar någon, hoppas jag att jag aldrig får bli så frisk att jag inser vad jag gjort. Stackars pappan i Danmark som tog livet av sin dotter, när han glömde henne i bilen på vägen till arbetet. Onödiga tragedier, allihop.

Jag går och tror gott om mig själv. Klappar mig själv på axeln och tycker att jag är toppen, en god och snäll människa. Nehe. Häromdagen satt jag och tittade på folk på bussen och tänkte för mig själv, på fullaste allvar, "Oj, vad fet hon är. Vet hon om hur fet hon är? Vilken tur att jag inte är hon..." Jag skäms för att erkänna det, jag är verkligen så hemsk och förfärlig och ytlig. Skönt att jag åtminstone har vett att skämmas för det. Alltid något, det kanske finns hopp ändå.

Idag fick jag blommor! Finaste rosorna i alla möjliga olika färger. Mobbo X och Svägerskan har varit ihop ett långt tag nu, och tyckte att de ville tacka mig för att de träffats. De skulle ha träffats ändå, och troligen varit ihop idag oavsett vilket - men vem tackar nej till tjusigaste blommorna när man får dem? Inte jag iallafall :)

Har haft finbesök i helgen, ätit gott och spelat alfapet. Jag vann såklart! Middag hos päronen ikväll satt inte heller fel. Nästa händelse jag verkligen ser fram emot är att få träffa mr cc igen. Han är borta för länge för min smak. Nu får vi snart åtgärda detta innan vi bägge ser det som ett för stort problem...

Sovdags, vissa jobbar ju som sagt ;)

Social

Mobbo X och Svägerskan var här ikväll, såg Pretty Woman och käkade lite. För mig var detta månadens sociala tillställning, en dag värd att noteras.

Det finns väldigt lite i mitt nya liv som påminner om mitt gamla, ni vet det där livet man har innan man börjar jobba och/eller skaffar barn. Jag minns så väl hur märkligt det verkade att föräldrarna bara träffade vänner ibland, och på ytterst välplanerade middagstillställningar, en gång i månaden eller ännu mer sällan. Nu förstår jag varför. Man måste äta, så då kan man lika gärna passa på att träffa vännerna, som alltmer börjar likna bekantingar (skamlöst stulet uttryck från Lejonkungen 3), eftersom man ses så sällan att man knappast känner varandra särskilt bra längre.

Smsade med Drygaste i veckan, vi har inte hörts på evigheter och han fyller snart år. Han lovade att höra av sig, men sedan har jag inte hört ett pip från honom.

Han har också skaffat jobb...

Livspusslet

Ingen har efterlyst mig, men jag antar helt fräckt att jag blir saknad när jag inte skriver på länge. Jag har inte grävt ner mig eller gått och gömt mig. Tvärtom har jag fixat det där jobbet jag hoppades att jag skulle kunna fixa. Tyvärr har det inneburit mycket resande och så pass långa dagar att jag den senaste tiden varit glad ifall jag har hunnit gå och lägga mig innan det varit dags att gå upp igen.

Min dotter börjar tro att jag är en smått mytisk figur. Ibland säger vi godnatt och godmorgon i samma konversation, vilket är en smula tragikomiskt såhär i efterhand. Kanske borde jag skaffa mig en hemma-man som kan sköta marktjänsten medan jag försörjer familjen? Tror att mr cc skulle gå med på det, men det får bli när jag tjänar bättre.

Tills dess består livet av att försöka pussla ihop hämtning och lämning av barn, hinna allt i sista minuten, bli minutiöst organiserad och vara konstant skärpt. Har bland annat blivit expert på att ordna matsäck till mig själv och tänka ut smarta lösningar åt lillan, eftersom jag aldrig vet när jag kommer hem i tid för att laga någon slags middag.

En dag i taget är det som gäller.

Typing skills

Titta så snabb jag är! Kan ni klå det?

45 words

Speed test

Lördagsmums!

Lilla trollungen har varit fruktansvärt uttråkad. Ingenting jag hittat på har varit roligt. Det mesta av det hon har föreslagit har varit ogenomförbart, antingen för dyrt eller bara omöjligt just nu - åka på solsemester, hälsa på hos farmor, bygga ett fågelbo... Jag vet, fågelbo kunde vi ha byggt, men...fågelbo? Jag orkar bara inte.

Som tur var fick hon en snilleblixt. Vi lagar maräng! Jag har aldrig lagat maräng, men det värsta som kan hända är väl att det blir pannkaka av alltihop och oätligt tänkte vi. Klokt av oss. Vi har precis mumsat loss på de sista, perfekta marängskapelserna.

Nu ska jag fixa Zabaionekräm med portvin och färska bär. Ja, jag måste ju göra någonting med äggulorna som blev över ;)

Våren

Våren är en tid som på senare år medfört att jag fått veta att jag lever. En period av hektiskt arbete, stress (inte alltid nyttig) och oro över ekonomi. I år finns det en skillnad. Nu vet jag att studiemedlet är obönhörligt slut, oavsett hur många poäng jag tar eller hur jag försöker beveka CSN. Såhär lagom tills Anders Borg talar om för oss att vi kan få nästan 12% arbetslöshet snart, och att han inte tänker släppa till några mer pengar. Ekonomerna rasar.

Jobbsökandet är trots, eller kanske på grund av, hotande arbetslöshet i full gång. Varje dag söker jag ett nytt jobb, bara ett om dagen för att hinna läsa på och skriva relevanta personliga brev. Faktiskt har jag redan hunnit med en personlig intervju och en telefonintervju; där känner jag mig nöjd. Samtidigt läser jag heltid och fixar med dotterns fritidsaktiviteter.

Märkligt är det, att jag hyser större tillförsikt denna vår än tidigare vårar. Jag ska bli en av de 88%-en.