Ursäkta, inte är det väl jul än?

På grund av att jag saknar de ekonomiska förutsättningarna för att nöjesshoppa blir det sällan att jag åker till köpcentrat för att se vad de har där. Jag vet att det finns massor av saker att köpa som jag skulle tycka var trevligt att införskaffa, och eftersom jag inte har råd låter jag helt naturligt bli att utsätta mig för onödiga frestelser. Mina nästan dagliga turer till den lokala matvaruaffären, vilken turligt nog ligger långt ifrån alla glittrande skyltfönster, låter mig komma undan med en känsla av positiv bnp-påverkan utan att jag förköper mig. Visst händer det att jag kommer hem med någonting som inte stod på inköpslistan (fy på mig!), men då just denna affären inte har mycket mer än basutbudet och därför saknar såväl patéer som löjrom och vaktelägg, brukar det inte synas nämnvärt på kontoutdraget.

Nu hände det sig en dag, för inte så länge sedan, att jag hade ett ärende in till stan en kallmulen novembermorgon, innan lunchrusningen satt fart. Jag vet alltid precis vad det är jag ska ha; inköpslistan är tydligt skriven så att det inte föreligger någon risk för fel- eller impulsköp. Istället för att finna en tristgrå galleria med novembertrötta, glåmiga människor som gjorde sina vardagsbestyr, hamnade jag mitt i julstress och shoppinghysteri. Musak hade ersatts av klingande bjällror och strålande stjärnmusik. Julpapper och tjusiga band tittade fram ur fler påsar än jag föreställde mig fanns i min lilla stad. Visst hade jag redan märkt att julmusten och den alkoholfria glöggen plötsligt uppenbarat sig även i min basmataffär, men jag måste ändå fråga - Ursäkta, inte är det väl jul än? Vart tog november vägen med sin eftertanke och sitt mörker? Den första snön har knappt hunnit falla innan julborden börjar avlösa varandra. Vi börjar precis vänja oss vid höstrusk när adventsljusstakarna tittar fram ur nyputsade fönster med tomtegardiner och de första röda amaryllisarna redan tröttnat, vissnat och hamnat i komposten.

Jag har hört och läst om mer än en människa som uttrycker att november inte är deras favoritmånad, att den gärna fick ta slut så snabbt som möjligt. Just november är i kläm, det är inget sportlov, ingen solvarm veranda, inga tomtegubbar som slår i glasen. Trots det nyimporterade Halloween, trots gåsabord i Skåne, har vi ändå november ända upp i halsen. Trött, sjuk, mörkt, kallt och blåsigt. Inte ens lönt att ta fram paraplyet, det blir bara saboterat av vinden. Usch! Nu ska jag säga någonting ovanligt. Jag tycker om november. November med sin stilla och lugna hemmakväll, under en filt med en kopp te i handen. Existentiella tankar finner sitt rum här i mellanmånaden, den där ingen vill ha. Kanske vi inte orkar vara eftertänksamma, kanske är det extra tufft att vara ensam när det ruskar? Kanhända det är så att det i dag inte är okej att inte genast planera och fixa inför "nästa stora happening".

När jag prickat av min lista, åkt hem och packat upp mina vardagliga tråkvaror, utan att komma hem med ett enda paket glittergirland, ringde jag genast för att se om det fanns julbord att boka. Jag vill trots allt fira jul även med den som inte är här över helgerna. Kanske är det ändå bra att det börjar tidigt, kanske vi behöver kunna fira flexibel jul eftersom våra liv blivit så stressiga och flängiga? Bara vi inte glömmer bort att ta tid att tänka och fundera över livet, universum och allting.