Ytlighet

Man känner andra som man känner sig själv. Det låter enkelt, men det kan lätt komplicera saker och ting. Exempelvis om du själv har djup, bryr dig om andras känslor samt tar hänsyn och råkar träffa på någon som är ytlig och saknar empati. Det tar nämligen ett bra tag innan insikten kommer - kan det vara så - på riktigt - att det inte finns något djup eller någon omtanke? Chock! Sen känner man sig inte särskilt intelligent längre. Hur kunde jag vara så korkad? Ändå, trots insikten, lever hoppet. Man vill så gärna att allting ska vara ett stort missförstånd, för då kan man fortsätta att vara någorlunda smart och ändå tycka om människan i fråga.

Det är svårt att erkänna för sig själv att man haft fel, men som tur är tenderar den ytliga sortens människa att överbevisa oss om och om igen. På så vis är det lättare att ta farväl.