Åldersnoja

Hela min omgivning verkar lida av en kronisk åldersnoja, som visar sig i deras konstanta kommenterande av huruvida jag är eller inte är gammal...eller på väg att bli... eller rädd för att bli...eller... osv in absurdum. Jämförelser med andra är vanliga, hur stor kvot, hur stor faktisk skillnad, hur gammal den eller den var när de gjorde ett eller annat. Jag vet inte hur det är med andra som snart - nästa år - ska fylla trettio, men jag kände mig relativt ung och fräsch ända tills jag var och varannan dag fick höra "men du ser inte alls ut som trettio" följt av en *jag försöker se övertygande ut*-look. Väninnan M gick så långt som att säga att jag ser ut att vara fyrtiofem "du klär dig som en mogen kvinna". Det är en konspiration! Faktum är att jag smittats av denna tendens till åldersfixering och själv börjat undra ifall detta är början till slutet. Det är inte till någon vidare hjälp att vänner som är i början av de tjugo klagar över att de börjar bli gamla. Jag är mest rädd för att jag ska få någon slags panikattack och börja tokfesta och göra helt galna saker bara för att jag måste hinna innan det är "för sent". Hemska tanke!

Sanningen är den att jag nyss blivit vuxen, förhoppningsvis har över 30 år kvar till pensionen och känner mig starkare och piggare än jag någonsin gjort under mina tonår. Gudinnorna ska veta att jag inte önskar mig tillbaka till den tiden *rysning*. En trevlig bieffekt av att bli vuxen är, för min del, att jag blivit nöjdare med mitt utseende (hej snygging i spegeln), har någorlunda stabila värderingar och bättre människokännedom än tidigare. Det sistnämnda säger visserligen inte så mycket, tyvärr. Jag hyser även en viss, möjligen väl optimistisk, förhoppning om att snart veta vad jag vill bli när jag blir stor. Det jag verkligen behöver arbeta med är min överdrivna förmåga till förnekelse och självbedrägeri. Kanske någonting som hinns med innan jag fyller fyrtio? Wish me luck :)