Ytlighet

Man känner andra som man känner sig själv. Det låter enkelt, men det kan lätt komplicera saker och ting. Exempelvis om du själv har djup, bryr dig om andras känslor samt tar hänsyn och råkar träffa på någon som är ytlig och saknar empati. Det tar nämligen ett bra tag innan insikten kommer - kan det vara så - på riktigt - att det inte finns något djup eller någon omtanke? Chock! Sen känner man sig inte särskilt intelligent längre. Hur kunde jag vara så korkad? Ändå, trots insikten, lever hoppet. Man vill så gärna att allting ska vara ett stort missförstånd, för då kan man fortsätta att vara någorlunda smart och ändå tycka om människan i fråga.

Det är svårt att erkänna för sig själv att man haft fel, men som tur är tenderar den ytliga sortens människa att överbevisa oss om och om igen. På så vis är det lättare att ta farväl.

Interesting times

Förändringens vindar blåser friskt i mitt liv. Visst trodde jag att han skulle komma in på utbildningen i Australien, men jag kunde inte föreställa mig känslan av att faktiskt veta... Fem år utan lillebror. Fem år. Det sätter andra saker i perspektiv. Ett sms som minskat tiden innan pojkvännens resa utan mig med en dag, när en dag är 50% av tiden tillsammans, hade annars gjort mig mera upprörd. Jag är bedövad. Vet redan hur det känns att förlora en bror till det landet...

"Jag kommer hem ibland och hälsar på"
"Inte ens en gång om året. Dyrt att flyga."
"Jag älskar dig syster"

Kruxet med kärlek

Det svåra är inte att hitta någon att bli kär i, eller ens någon som blir kär i dig. Kruxet, det verkligt kluriga, är att det helst ska hända samtidigt.

Vad är oddsen för att det ska hända? Ungefär samma som att blixten ska slå ner, kanske? Det skulle åtminstone förklara varför man brukar använda blixten som metafor för hur det känns när man blev "blixtförälskad". I can feel one of those moods coming on. Bäst att sätta sig i soffan, se på romantisk komedi och dricka ett gott glas vin.

Intellektuell stimulans

En människa vars första kommentar när vi ses efter 7 år är "åh, vad vacker du är" måste anses besitta både ett skarpt intellekt och en oerhört god smak! Jag hade såklart ansträngt mig lite för att se fräsch och pigg ut, men inte mer än jag skulle för att exempelvis gå till jobb. Ok då, kanske något mer. Men inte mycket...hmm...nåväl, han hade inte sovit på hela natten eftersom han tänkt vända tillbaka dygnet. Det kan ju förklara en del av hans fantastiska entusiasm. Han såg oförskämt snygg ut för att lida av sömnbrist, dessutom såg han ut att vara minst tre år yngre än han är - vi är lika gamla.

Vi hade en intressant diskussion om perception och kommunikation. Han tänker snabbare än han talar, vilket inte är så vanligt som man skulle kunna önska. Jag fick tänka till ordentligt innan jag svarade, eftersom han ställde så intressanta och djupa frågor. Det är någonting jag har saknat utan att veta om det själv - att prata med en man om filosofiska funderingar och psykosociala frågor. Känner mig smartare bara av att ha pratat med honom i två timmar..tiden flög iväg. Vi bestämde oss för att träffas igen snart. Jag hade trevligare än jag föreställde mig att jag skulle ha. Tummen upp för Läkaren alltså!

Avkopplingsbehov

Egentligen borde jag inte sitta här, utan sova gott i min säng för att ta igen den senaste veckans sömnbrist. Jag börjar bli lite för gammal för att stressa och sedan sova dåligt i såhär långa perioder. Allt över två dagar är för mycket, min kropp säger ifrån; jag blir förkyld och får ont i musklerna... somnar på bussen och försover mig. Hann knappt in till tentan i tid idag, trots att jag hoppade över frukosten. En bilkö på motorvägen gjorde att trots att jag hann med den buss jag planerat att åka med, så kom jag ändå en kvart efter utsatt tid. Ibland är det tur att det finns marginaler - man får lov att komma upp till 30 minuter sent. Nu känns det som om jag gått en boxningsmatch för mycket, samtidigt som jag är så mentalt slutkörd att jag måste skratta åt det.

På tal om tentan så är det visserligen bara andra gången jag skriver just denna, men eftersom jag har tänkt skriva den många fler gånger så känns den som en elak gammal bekant som inte verkar förstå vinken, utan aldrig slutar höra av sig trots att man tydligt visar att man inte är intresserad av kontakt längre. Tentor gör för övrigt att jag äter väldigt dåligt överlag. Idag är ett bra exempel på det; efter den magra frukosten, bestående av en banan, en clementin och en näve nötter som intogs på tentamen, så blev det en väldigt sen snabbmatslunch full av härligt fett och mera fett och utan något som helst näringsinnehåll i övrigt. Fibrer, vad är det? Vitaminerna hade för länge sedan sprungit och gömt sig långt ifrån det vissna salladsbladet, som låg och såg så övergivet ut på tallriken och snart försvann spårlöst i bearnaisesåsen. Jag var inte ens mätt när jag var tvungen att sluta äta för att jag fick ett omisskännligt sug efter broccoli. Tentor är för övrigt en av få saker som kan få mig att trilla tillbaka i coca-cola träsket.

Imorgon ska jag äntligen få nyttig och näringsriktig (?) kost samt träffa min gamle vän från skolan. Läkare minsann, fint som snus! Han är spännande, världsvan, oerhört trevlig...och han ser inte dum ut. Detta är definitivt en svärmorsdröm, tjejer! Blir lunch på mitt favvofik, deras lasagne går inte av för hackor. Det är minsann inte överallt det finns både vällagad och smaklig lunch till vettiga priser (studentrabatt på mat är ett plus) samt hembakade efterrättspajer, kakor och ett underbart gott kaffe! Jag är lyrisk. Perfect setting för min perfekta avslutning på denna fruktansvärda vecka. Avkoppling och en chans att vara social med en välutbildad man. Hur ofta händer det? Nä. Just det.

Respekt

Eftersom jag nosade på ämnet trohet i förra inlägget kan det vara på sin plats att diskutera även respekt inom relationen. Trohet, dvs att hålla överenskomna (sexuella?) gränser, är en naturlig del av det förstås. Respekt är någonting större.

Ett ganska populärt sätt att definiera respekt är genom att berätta vad det inte är. Exempelvis så är det inte respektfullt att avslöja förhållandeinterna (ja, man kan skriva så, jag gjorde det just) hemligheter och svagheter. Om min kille har svårt att få stånd lär det vara respektlöst att sprida ut det till allmänheten. Var går gränsen? Får jag berätta det för min bästis? Kan jag nämna det i förbigående på fyllefesten till min föredetta klasskamrat?

Att lura sin partner på olika sätt kan inte heller betraktas som respektfullt. Här kommer också tilliten in. Vad som räknas som lögn (vit eller grå eller svart) är relativt individuellt och det kan vara nog så viktigt att vara säker på att man använder ungefär samma måttstock som sin tilltänkte partner. I annat fall kommer tilliten att få sig en törn, förr eller senare.

Ömsesidig respekt och tillit är basen för ett sunt och långlivat förhållande. Behandlar någon part den andre respektlöst eller sviker tilliten är det svårt att reparera och kan få till konsekvens att förhållandet ganska snart havererar.

The End?

Trohet

Jag vill börja med att parafrasera en klok man: Det du gör, men inte skulle göra om din partner var närvarande, är otrohet. Vid närmare anblick synes detta mig något förenklat och lite smått löjligt. Det är trots allt inte alla som känner sig bekväma med att bajsa i samma rum som sin partner, men inte skulle vi kalla det otrohet. Låt oss ignorera de mer triviala detaljerna och istället gå in på väsentligheterna.

Idag läste jag ett inlägg av en av mina favoritbloggare, MrsTake, där hon bland annat skriver om bekräftelsebehovet hos könen och undrar om vi hanterar trohetslöften olika. Jag tror att det är som så; den som är notoriskt otrogen har låg självkänsla (gott självförtroende dock?) och söker bekräftelse. Låt mig också få gå emot strömmen och säga att detta inte alls är ett manligt fenomen. Kvinnor kanske bara är bättre på att dölja det, eller också är det sociala och kulturella strukturer som gör att vi måste göra det i tysthet medan männen "tillåts" eller uppmuntras skryta om det. Skulle kunna skriva spaltmeter om förväntningar på kvinnor resp män och vad det gör med nivån av upplevd skuld, men jag orkar helt enkelt inte. Det känns dessutom som någonting någon annan redan skrivit, och det bra mycket bättre än jag förmår.

Jag klänger mig förtvivlat fast vid Behandla andra så som du skulle vilja att de behandlade dig ifall du var i samma situation (knåpade ihop det där själv, faktiskt). Misstänker att jag när en fåfäng förhoppning om att det finns fler som tänker så. Då får det vara på det viset, eftersom jag verkar må bra av det.

Respektera dig själv. Du ska se att det bara går om du respekterar andra och beter dig efter bästa förmåga. Tyvärr är det, som min härliga väninna M säger, inte alla som besitter tillräcklig insikt eller empati för att vara kapabla att bete sig som folk.