När jag var barn, i skolåldern, var jag ganska missanpassad. Det var ingen som kallade mig bästis, ingen som ansträngde sig nämnvärt för att göra mig glad. Tvärtom gjorde många det till en sport att få mig ledsen och orolig. Såhär i efterhand är det ingenting jag går och funderar särdeles mycket över. Det är historia, och en del av det som format mig till den jag är idag. De unga som behandlat mig mindre väl i barndomen, kan knappast klandras för det. Jag antar att jag är vän av tanken att vår kontext formar oss, och att jag kan inse att det fanns saker i deras liv som gjorde att de handlade så.
Men nu är det allvar, nu är det min dotter som drabbats. Är det ärftligt? undrar jag då. Kunde jag ha gjort något annorlunda, är det mitt fel? Hur hanterar jag det, när nu inte ens mina fantastiska föräldrar mäktade förändra tingens ordning... hur hjälper jag henne?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar